Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Ryska konstitutionsprojekt år 1730 efter svenska förebilder af H. Hjärne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
258
H. HJÄRNE.
till klosterföreståndare och akademirektor, kallades 1715 till
Petersburg, vigdes 1718 till biskop af Pskov och insattes 1720
i den nybildade synoden, hvars ledning nästan helt och hållet
öfvergick i hans händer. Hans vältaliga stämma hördes vid de
officiella triumferna och vid kejsarens bår, i sina predikningar
förkunnade han ej endast den ortodoxa lärans satser, utan gjorde
sig äfven till ett språkrör för den nya praktiska upplysningen,
bevisade nödvändigheten af en flotta för Ryssland, inskärpte
nyttan af utländska resor, dundrade emot de förstockade
dyrkarne af det fäderneärfda mörkret. Sjelf hade han sett sig
vida omkring i verlden, och i grundlig lärdom mäktade ingen
af hans ståndsbröder täfla med honom. En fattig borgarson
från Kiev, hade han som yngling brutit sin egen väg till
kunskap utanför den ryska klosterbildningens trånga kretsar och
under renegatens förklädnad studerat i polska skolor, i Rom
och Venedig. Han hemförde derifrån en oblidkelig vedervilja
emot det papistiska väsendet, och han stärktes sedermera deri
genom läsning af protestantiske teologers skrifter.
Erkebiskop Feofan var en genialisk natur, brinnande i nit
för sitt kyrkliga herskarkall och outtröttlig i arbete.
Mångfaldiga alster af hans penna vittna om hans rika intressen, om
hans djerfva skaplynne, som icke skrädde orden, när det gälde
att gifva saft och färg åt vredens eller hånets straffdomar. En
sådan man var alldeles efter Peters sinne såsom kyrklig
publicist. At honom uppdrogs bland annat att författa »det andliga
reglementet» af år 1721 och kungörelsen af år 1724 om
klosterlifvets förbättring. Han skref äfven 1722 ett politiskt arbete
om »herskarviljans rättfärdighet» (Pravda voli .monarsjej), hvari
han med bevis ur den heliga skrift och den moderna
statsfilosofien utvecklade teorien om den oinskränkta suveräniteten,
särskildt med afseende på kejsarens rätt att enligt egen
om-pröfning utnämna sin efterträdare. Samma statsabsolutism var
Feofans ideal äfven inom det kyrkliga området. Han bäfvade
ej tillbaka ens för en ifrågasatt reduktion af kyrkogodsen till
fyllandet af statens behof och undervisningsväsendets höjande.
Af motståndarne utropades han som hemlig protestant, och han
drog ej heller i betänkande att såsom teolog hylla läran om
rättfärdiggörelsen genom tron och till en viss grad försvara
Luther emot katolske och ryske författares angrepp. Det är
också honom den svenske ambassadören Cederhjelm menar,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
