Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Olaus Magni och hans historia af Hans Hildebrand
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
olaus magni och hans historia.
323
Om det icke var Olai Magni mening att i sitt verk lemna
en svensk geografi, så var det ännu mindre hans mening att
skrifva en svensk historia, låt vara att hans arbete kallas en
historia. Det kunde icke ens falla honom in att skrifva cle
svenska konungarnes och det svenska folkets öden, ty han hade ju
redan tryckt i denna väg ett arbete, som syntes honom
oöfver-träffligt, nämligen brodern Johannes’ historia, till hvilken han
ock gång efter annan hänvisar. En annan källa, som han ofta
citerar, är Saxo Grammaticus’ arbete.
En mängd af sagans gestalter gå igen i Olai Magni arbete.
En särskild bok är, såsom den förut meddelade
innehållsförteckningen visar, egnad åt j ätt arne, bland hvilka äfven förekomma
personer, som af forna tiders rättrogne häfdatecknare räknades
till historiens område, såsom Ragnar Lodbrok. Med en
synnerlig förkärlek behandlas desse giganter af vår författare: de hade
ju egentligen tvänne uppgifter i lifvet, hvilket stundom var
ganska långt, såsom Starkodds, nämligen att värna den förföljda
oskulden och att qväsa förtryckare. Det senare var något
särskildt tilltalande för Olaus Magni fosterländska sinnelag. Om
Engelbrekt talar han berömmande. Den mäktige konungen öfver
götar, svear och norrmän, Karl, beklagar han, emedan ban hade
fogdar, som af girighet och med grymhet förtryckte folket, som
voro till ali dålighet modiga, till ali dygd, till alla lysande dåd
fega. De kände mycket granneligt landets lagar, men kände
bättre rättigheter än rättvisa. Det fanns ingen lagparagraf, som de
icke kunde göra bruk af för sin o mätt li ga girighet. När till sist
konungen, för sina tjenares väldiga brott och helgerån, var i sin
hufvudstad belägrad at en ansenlig liär af undersåtar, skickade han
i hemlighet bud till sina fogdar, som rörde sig fritt i landet och
bad dem om hjelp, vädjande till deras heder ocli trohet och till
de eder, som de hade svurit. Men allt var fåfängt. De hade
nämligen ej lärt annat än att förtrycka de dem undergifna,
utpressa penningar, tillfoga de svage orätt, straffa de oskyldiga,
men att taga vapen för sin konung, sätta hårdt mot hårdt, hade
de aldrig lärt sig. Ja de läto sjelfmant sig fångas af konungens
tiender, väl värde att fångas, för att så tjena liknande förrädare
till ett i ali tid afskräckande exempel. Konungen, härigenom
försatt i trängande nöd, sökte skydd i flykt, och lät midt under den
svåraste januariköld tillreda fartyg och å dem bringa sina
skatter. Då ankaren skulle lättas, sporde någon af hans fogdar, om
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
