Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Olaus Magni och hans historia af Hans Hildebrand
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
324
hans hildebrand.
han hade glömt något. »Ja, svarade konungen, suckande, jag
har för många år sedan glömt att hänga dig och dina likar;
hade jag gjort det, skulle jag nu sitta lugn i ett lugnt samhälle!»
När konung Karl kom åter ur sin sjuåriga landsflygt var han af
alla älskad, ty han tillsatte då fogdar, som mera älskade dygd
än last, mera rättvisa än orättrådighet, mera heder än enskildt
gagn. Det anförda må tjena som prof på det kraftfulla skrifsätt
som man finner i Olai Magni bok, så snart hans hjerta utöfvar
inflytande på framställningen. Dåliga tjenare hade ock konung
Kristiern II, hvilka bidrogo att göra sin herre förhatad, t. ex. Nils
Holst, hvars enda pligt var att skynda före sin herre, uppresa
galgar och i dem hänga de olycklige, som ej kunde lösa sig fria,
dervid sägande, att stora tjufvar höfdes höga galgar. Hans ord
besannades, ty till sist blef han hängd i egen galge. Denne
konung Kristiern hade, tack vare några danskt sinnade ädlingar
(bland dem den olycklige Uppsalaärkebiskopen Gustaf Trolle),
vunnit herraväldet i Sverige och visade sig i dess ut öfvande så
vild och hård, att han, utan att akta sin ed, sitt beseglade bref,
anammandet af Herrens lekamen eller någon som helst
medlidsamhet, en dag, nämligen den 8 november 1520, eggad af
illasinnades ondskefulla råd, lät med gudlöst svärd halshugga
andlige och verldslige furstar och stormän, riddare och borgare, till
ett antal af 94, hvilket Olaus Magni sjelf med bäfvan åsåg, och
derefter lät han liken ligga framför rådhuset i tre dagar, innan
de fördes utanför staden för att brännas. Han höll sig ej
dervid till en vanlig art af grymhet: en Magnus Johansson, sitt
fäderneslands väldige förkämpe, lät han korsfasta; könsdelarne
och hjertat skuros ut på honom och kastades, under smädliga
ord, i anletet på den olycklige. Under natten efter blodbadet
blefvo enkorna efter dem, som lågo på torget, prisgifna åt
hundarnes glupskhet, plundrade på ali sin egendom. »Jag, säger
Olaus Magnus, som gråtande bevittnade allt detta, skulle få
skrifva en lång och gräslig historia, om jag ville skildra alla
enskildheter af dessa fasor.» En del detaljer lemnar han dock,
hvilka jag, af undseende för utrymmet i tidskriften, förbigår.
Som en kraftigt verkande anledning till den allmänna resningen
mot konung Kristiern, omtalar Olaus Magni hans påbud, att
böndernas förråd af bågar och pilar skulle aflemnas och
uppbrännas. Flera tusen blefvo ock verkligen tillintetgjorda, men
några tusen af de bättre vapnen gömdes i skogarne, och när
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
