Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Olaus Magni och hans historia af Hans Hildebrand
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
olaus magni och hans historia.
337
I de nordiska landen, men i synnerhet i Sverige, har
man för sed att låta äfven sällskapsglädjen få en helgad
prägel. Man håller gillen på vissa bestämda tider, då frid är pålyst,
och man fröjdar sig, som om man lefde under den gyllene
tidsåldern. Genom kyrkans påbud hafva dessa gillen blifvit
inskränkta till de tre pingstdagarne och de tre dagarne före den
stora fastans ingång. Man samlas i ett för ändamålet uppfördt
hus invid kyrkan; mat för hvar och en med sig, men ölet
drickes på gemensam bekostnad. Före måltiden besökes kyrkan,
der man beder för sig, sina fränder och vänner, såväl ännu
lefvande som bortgångne. Yid måltiden drickas tre officiela
skålar, för den heliga treenigheten, för jungfru Maria och för det
helgon, till hvars ära sockenkyrkan är invigd, hvarefter
gillestadgan uppläses. Efter måltiden göres ett nytt besök i
kyrkan. Dessa gillen äro af stor nytta, ty de bidraga’ kraftigt till
upprätthållande af enheten. Yid dem aftalas gemensamt
försvar, derest rykte om stundande örlig inlöper, och vid dem
aftalas giftermål. Yäl hafva stundom rubbningar inträffat i
hållande af dessa gillen, genom farsot, hungersnöd, krig, tyranners
misstankar mot folkförsamlingar o. d., men seden har aldrig
blifvit upphäfd. »Götar och Svear, aldrig födda till trälar,
vilja ej, sedan de erlagt sin skatt, som skadedjur tvingas mot
lag och billighet till sådant, som är ovandt eller omöjligt, efter
hvad man vet om de gamles frihet, som gjort dem lyckliga och
bragt olycka öfver sådana herskare, som mera vinlagt sig om
att fruktas än älskas.»
När nordborne från aflägsna gårdar färdas till kyrkan, hafva
de inga andra vapen med sig än båge, svärd och yxa — bågen
för att fälla vilddjur, som möta dem under vägen (björnar och
vargar äro mycket svåra under januari, februari och mars
månader), svärdet, för att försvara sig mot fiender, yxan, för att
kunna komma fram, ifall träd fallit kull öfver stigen eller ifall
man behöfver ersätta en bro, som förderfvats af ett våldsamt
flöde. De föra äfven med sig spjut, för att kunna hoppa öfver
vattendrag, men hafva äfven årsstafvar eller kalendarier [-[run-stafvar],-] {+[run-
stafvar],+} å hvilka de se månens förhållanden, fasta och rörliga
högtider o. s. v. Alla dessa vapen afläggas dock i kyrkans
förhus, utan farhåga att de der skola stjälas. I detta sammanhang
omtalas utförligt, med hänvisande till utländska exempel, huru
illa de göra, som bryta kyrkans frid. I Norden pläga furstarne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
