Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Olaus Magni och hans historia af Hans Hildebrand
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
338
hans hildebrand.
vara angelägne att försona sig med prelater, som blifvit kränkta.
Så t. ex. försonade sig Sveriges mäktige konung Magnus Ladulås
hastigt, till allas beundran och glädje, med den fromme biskop
Brynjolf i Skara, hvilken han, i följd af upproriska mäns
in-gifVelser, betraktat som sin fiende och efter hvars lif han flere
gånger fikat. På jungfru Marias himmelsfärds dag år 1285
infann han sig i kyrkan, der biskopen sjöng messan; konungen —
som, jämte sina följeslagar aflagt alla vapen — kastade sig på
knä framför altaret, bad och erhöll förlåtelse, hvarefter han
kostligen undfägnade biskopen på sitt slott. Detta goda exempel
hafva under den följande tiden furstar och prelater följt, så
snart de hållit undan tass I are. Om dessa senare har Olaus
mycket ondt att säga och han berättar i detta sammanhang,
huru hr Svante Nilsson plägade behandla dem
K. Magni goda förhållande ger Olaus Magni här tillfälle
att utförligt — uppenbarligen med hänsyn på k. Gustaf, men
utan hans namns nämnande — framhålla, huru nödvändigt det
är, att furstarne söka förqväfva alla kätterska åsigter, som kunna
störa kyrkans frid.
Efter denna exkurs upptager han ett ämne, som icke har
något direkt sammanhang med det föregående, nämligen
furstliga begrafningar. Under den gamla tiden, säger han, var det
sed att upphänga furstarnes lik i löfträd, helst ekar, eller att
bränna dem å enebål eller lägga dem i högar omgifna af stora
stenar. Med kristendomens införande uppkom en bättre sed,
men från att redogöra för denna hindras, han af sitt nit mot
kätteriet, hvarigenom vi ej om furstebegrafningarne under
medeltiden få veta mera än hvad bilden framför kap. 37 visar oss: en
högtidlig procession — i spetsen rider på en väl utstyrd häst en
riddare, med skölden på ryggen, och hållande i högra handen
vid klingan ett svärd, hvars fäste är vändt uppåt — derefter en
bår med kistan täckt af ett kläde — på sidorna väpnade män,
af hvilka några bära facklor. Först i kap. 45 kommer ban
åter till furste gr afv arne, för att omtala, huru k. Kristiern II, ej
nöjd med att hafva besegrat den yngre Sten Sture, lät
uppgräfva hans och hans efter hans död födde sons lik, hvarefter
han sände hr Stens h alf br ända armar och ben genom landet för
att hos allmogen injaga skräck. Romaren Sylla visade sig lika
grym, men Alexander den store betedde sig på ett helt annat
sätt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
