Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Öfversigter och granskningar - Sten Stures strid med konung Hans af E. G. Palmén, anm. af Ehd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
l xxviii
öfversigter och granskningar.
varit befogadt att låta konungen köpa unionens återupprättande så
dyrt som möjligt för att sedan vid behof kunna ha några band på
honom *). Det hade måhända varit »ridderligare» att vädja till
svärdet; jag vet dock ej om man med fog kan klandra Sten Sture
att han undvek öppen fejd och ännu i mer än ett årtionde lät
svenska allmogen njuta af fredens lycka. — Något skäl att
betvifla hans påstående, att han endast nödd och tvungen beseglat
recessen synes för Öfrigt icke föreligga2). — I fråga om mötet
1487 mellan konung Hans och Sten Sture har författaren endast
förmodandan att komma med, och hans åsigt att konungen i fråga
om Gotland uppträdt mera »ridderligt», än Sten Sture gjorde i
allmänhet, må stå för hans räkning, men kan ju ej utan vidare göra
anspråk på att vara historiens dom. — När författaren en annan
gång tager parti för Jakob Ulfsson och den svenska aristokratien
mot Sten Sture, skulle hans mening onekligen ha vunnit i styrka,
om han grundat densamma på några starkare historiska skäl 3).
Uti händelserna 1501 har författaren onekligen bättre stöd än
förut för sin åsigt om Sten Stures trolösa karaktär och
handlingssätt. Äfven här kunna dock urskuldande omständigheter
förebringas; Heming Gadds bekanta berättelse om sitt första besök hos
gamle herr Sten, liksom allmogens resning, vitna att här var
något annat än blott en aristokratisk sammansvärjning. Händelsen
bör väl i hvarje fall icke bedömas strängare, än hvarje annat
utbrott af ett undertryckt folks sjelfständighetsbegär, när ett
gynsamt tillfälle yppade sig. Dessutom torde herrarnes begrepp om
sina undersåtliga pligter dock i icke så ringa mån ha bestämts af
de feodala begreppen; det borde åtminstone icke alldeles lemnats
ur räkningen.
Hvad författarens försvar för konung Hans vidkommer må vi
endast anmärka, att det delvis nog kan ha skäl för sig, men att
liknande åsigter redan förut uttalats i Sverige, liksom äfven om
upproret 1501. Synnerligt stort afseende har dock ej författaren
fäst dervid. I sitt nit att blotta den svenska
historieskrifningens svaga sidor går han ju så långt, att han sluter till
historieskrifvaren Geijers åsigt om Sten Sture från den unge studen-
*) Det är i detta sammanhang författaren (sid. 37) utbrister: »men i och
med detsamma bröt han emellertid de mångfaldiga löften och eder, som
tidigare i saken förda underhandlingar inneburo». Författaren upplyser icke hvilka
Sten Sture bindande löften och eder han bröt.
2) Författaren yttrar sig här och annorstädes något försmädligt om Herr
Styffe s åsigt att minoriteten varit skyldig att rätta sig efter majoritetens beslut
vid beseglingen. Det hade varit önskligt att han forebragt något verkligt bevis
emot detta antagande.
3) Äfven i fråga om Sten Stures afsigt att afträda en del af Finland,
polemiserar författaren mot de svenska historieskrifvarne, i synnerhet Styffe. Af
hans två källor låter sig Olaus Petri vittnesbörd jitan tvifvel ledas tillbaka till
Rådets bref, som han synbarligen har begagnat. Äfven om detta icke innehåller
någon »tendensdikt», kan man ur dess korta ordalag ej draga någon viss
slutsats, att Sten Sture »varit redo» att uppoffra en del af Finland.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
