Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Öfversigter och granskningar - Sten Stures strid med konung Hans af E. G. Palmén, anm. af Ehd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
palmén, sten stures strid med konung hans. lxvii
tens äreminne öfver hjelten vid Brunkeberg1)! Till ensidighet
i uppfattningen kan emellertid äfven den mest opartiske lätt göra
sig skyldig och det skadar ju icke att få detsamma påpekadt.
Dock alltför djupt behöfva vi väl icke taga alla författarens
anmärkningar. Den »brinnande åtrån» att med hvad medel som helst
försvara Sten Sture förefinnes nog endast i hans egen fantasi.
En mera fristående del af friherre Palméns skrift bildar den
undersökning han med anledning af de ryska förvecklingarna egnar
åt den finsk-rvska gränsen enligt Nöteborgstraktaten. Den skulle
enligt honom och andra finska forskare till sist följa floden
Pyhä-joki ned till Bottniska viken, och beviset är att der ännu på
1500-talet fans en socken Petajoki. Vi förmoda att den senaste
lärde utgifvaren af den ryktbara traktaten ej skall underlåta att
egna nämda hypotes — ty något mer är det dock icke, trots
författarens motsatta mening — en närmare kritisk granskning.
Sjelfva inskränka vi oss till den anmärkningen att det nästan blott
under den förutsättningen synes tänkbart att nämda flod blifvit
satt som gräns och man sålunda lemnat gränsen mot det
egentliga Sverige alldeles obestämd, att man föreställt sig en öppen
hafsarm förena Ishafvet med Bottniska viken. Det blir annars
alltid svårt att komma från det faktum, hvars betydelse hr Rydberg
så riktigt har framhållit, att svenskarne redan ett par år efter
freden i Nöteborg togo i besittning områden, som enligt frih.
Palméns tolkning af traktaten skulle tillhöra ryssarne, och den
förklaring, som gjorts, att man genom ett. tyst medgifvande skulle
lemnat landet norr om gränsen öppet för kolonisation från ömse
håll, förefaller verkligen så godtycklig, att den endast då bör
tillgripas, om alla andra möjligheter måste förkastas.
Författaren egnar sitt sista kapitel dels åt några allmänna
betraktelser om historien såsom vetenskap, dels åt ett slutomdöme i
den af honom behandlade frågan. Den jemförelse han der
uppdrager mellan konung Hans och Sten Sture synes mig, oaktadt
många träffande drag, äfven den litet skef; något afseende göres
till exempel icke på den vida fördelaktigare ställning i politiskt
afseende konungen intog och lika litet på Sten Stures verksamhet
såsom regent för det inre. Men denna bör väl också tagas med
i räkningen, när det afgöres, om han skall få »ett högt rum i
minnets tempel». Hvad åter de förra betraktelserna angår, neka
vi icke att det förefaller något egendomligt att finna von Schantz’,
Bjerkéns, Granbergs och andras »äreminnen» framdragna som bevis
på den svenska uppfattningen af Sten Sture i motsats mot hvad
»Danmarks uppväxande ungdom får inhämta om flydda dagar». Vi
trodde det var fråga om den vetenskapliga forskningen ; tro ej
heller att anförda skrifter i nämnvärd mån influerat på åsigterna.
Hela resonnementet sid. 126, om det annars är allvarligt menadt,
att på samma grund som svenskarne från sin inhemska ståndpunkt
1) Jemför Geijers yttrande, Samlade Skrifter V, sid. 83 (nya uppl.).
Hist. Tidskrift 1884. . VII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
