Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Hertig Karls och svenska riksrådets samregering 1594—1596 af S. J. Boëthius. II. Samregeringen på grund af Söderköpings riksdagsbeslut
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HERTIG KARLS OCH SVENSKA RIKSRÅDETS SAMREGERING 1 5 94—1 5 96. 27
bestämdhet. Såsom jag i det föregående sökt visa, var detta
just händelsen med afseende på frågan om hvem som egde att
ordna interimsstyrelsen under konungens frånvaro. Det blir
häraf i någon mån begripligt, huru Karl kunde anse s\g
berättigad ej blott att påkalla ständernas hjälp mot kränkningarna af
konungens försäkran, utan ock att genom dem avägabringa en
annan regeringsordning än den af konungen upprättade, som
syntes honom hota fäderneslandet med de allvarsammaste faror.
Då emellertid ständernas inblandning i så hög grad stred
mot Sigismunds uppfattning af den kungliga myndigheten, kan
det dock svårligen hafva undgått en så skarpsynt man som
hertigen, att härigenom en våldsam omstörtning kunde förorsakas,
men det låg ej i Karls lynne att af en dylik utsigt låta sig
af-hällas från hvad som syntes honom kräfvas af fäderneslandets
välfärd och på samma gång vara öfverensstämmande med anden
i dess författning 1).
Om sålunda både Sigismund och Karl ehuru pa mycket
olika sätt hyllade detta tidehvarfs moderna statsform : den starka
konungamakten, så stod däremot rådspartiet med sina politiska
sympatier i hufvudsak ännu qvar på en förgången tids
ståndpunkt. Dess samhällsideal var nämligen medeltidens stormanna-
I själfva verket borde ej ens möjligheten, att omstörtningen kunde leda
till Sigismunds afsättning (äfven frånsedt alla ärelystna motiv) hafva verkat
synnerligt afskräckande på Karl, då en dylik åtgärd på sätt och vis äfven var en
konseqvens af hans politiska system. Af hans ofvan angifna uppfattning, att
troheten mot stamfaderns verk utgjorde grunden för Vasaättens dynastiska
rättigheter, följde nämligen tydligen, att den Vasaättling, som blef detta verk otrogen, i
och med det samma förverkade sina rättigheter, och en dylik otrohet kunde
Sigismund sägas hafva begått redan genom sitt affall till katolicismen. I samlingen
»Carl lX:s egenhändiga manuscript’) finnes en odaterad anteckning, som med
synnerlig skärpa framhåller denna förverkningsteori, och ehuru den tillhör en långt
senare tid än den, hvarom nu är fråga, må den dock här anföras, då äfven den
är i hög grad upplysande för den uppfattning som i texten tillagts hertigen.
Tydligen blott för att reda sina egna tankar har Karl på en liten pappersbit
skrifvit : »Konungens son kan icke umgälla sin faders förbrott, kan någon säga.
Hur kan hnn det icke umgälla, såsom dock skedt är med konung Sigismund,
hvilken är den närmaste till kronan f Därför kan hertig Johan icke komma till
regeringen efter hans herr fader är vållande till alles deras olycko, ty han
hafver trädt ifrån faderligt testamente och riksens afsked, såsom konung Sigismund
hafver gjort.» Det är tydligt, att Karl, vid nedskrifvandet af dessa ord, för att
komma ifrån hertig Johans olägliga anspråk på tronen, velat gifva denna
betänkliga utsträckning åt den ofvannämnda förverkningsteorien, att den äfven skulle
gälla konung Johan, ehuru denne aldrig genom ständernas dom, som väl skulle
varit det enda möjliga sättet, "blifvit förklarad salcer till ett sådant förverkande.
Såsom bekant har Karl emellertid ej gjort något försök att gifva verkställighet
åt teorien i denna utsträckning, men de anförda orden äro emellertid äfven
därför af intresse, att de visa oss, att det ej alltid var utan inre strider som Karl
fick sin politiska uppfattning färdig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
