Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Hertig Karls och svenska riksrådets samregering 1594—1596 af S. J. Boëthius. II. Samregeringen på grund af Söderköpings riksdagsbeslut
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
28
S. J. BOETHIUS.
valde, i hvilket konungadömet ej var synnerligt mycket mer än
ett namn, i hvilket någon plats i politiskt hänseende egentligen ej
fans vare sig för de högsta ständerna: arffurstarne, eller för de
lägre: de ofrälse standen, och genom hvilket staten i själfva verket
blott blef en tjänare åt en samhällsklass, i det den politiska
makten uteslutande tillhörde högadeln i rådet och på
herredagarne och stats-inkomsterna till största delen och ofta utan
motsvarande skyldigheter genom förläningsväsendet fördelades mellan
samma högadels medlemmar 1). Emellertid var det af Gustaf I
grundade samhällsskicket med sin öfver alla klasser upphöjda
statsmakt nu en gång ett factum, och den förhoppning om en
fullständig återgång därifrån, som Sigismunds val till konung i
Polen uppväckt hos aristokratien, hade tillintetgjorts genom
händelserna under Johans sista regeringstid saint genom Sigismunds
egen omedgörlighet. Under sådana förhållanden är det klart, att
rådsherrarnes sträfvan nu skulle blifva att åtminstone söka
förhindra realiserandet af Sigismunds absolutistisk-katolska planer,
ty om desse herrar äfven därutinnan med sitt åskådningssätt
tillhörde ett annat tidehvarf än Karl och Sigismund, att de ej.
delade dessas religiösa nitälskan, sä hafva de dock vid denna tid
ingalunda varit blinda för faran af den katolska reaktionens
stämplingar -), och den kungliga envåldsmakt, hvaraf denna
reaktion här ville begagna sig såsom medel, var dem
naturligtvis alltid förhatlig. Det fans sålunda en punkt, hvari hertigens
och rådets sträfvanden sammanföllo, och detta utgör också
förklaringen till den samverkan i opposition dem emellan, som vi
hittills efter Sigismunds tronbesigtning bevittnat; men bakom
denna öfverensstämmelse låg den vigtiga principiella olikheten,
att enligt hertigens uppfattning alla rikets ständer kunde
uppkallas till motstånd mot Sigismunds absolutistiskt-katolska planer,
’) Särskildt upplysande med afseende på obenägenheten för riksdagen är
det 1594 uppgjorda förslaget till adelsprivilegier. I den hos Stjernman:
Riksdagars och mötens beslut, I s. 394 meddelade redaktion står visserligen, att
konungen skulle styra riket äfven »med menige ständers råd och samtycke», men i
en annan redaktion är tillagdt: "häller till det minsta de förnämstas’) och i en
tredje talas blott om «råds råde». Jämf. ock riksrådens förslag till regeringsform
af 1594, hvari menige ständernas sammankallande omtalas såsom den sista
utvägen; jfr »Om den svenska högadeln» etc. s. 98, n. 2 och s. 108. För öfrigt
hänvisa vi till Kalmare stadgar och Postulata Nobilium.
2) Om rådsaristokratiens vacklande hållning i den religiösa frågan, se
Ahlqvist: »Om aristokratiens förhållande till konungamakten under Johan IILs regering»
I, s. 45 o. f. I afhandlingen < O m den svenska högadeln under k. Sigismunds
regering’» har jag sökt visa, att de dock omsider intogos af fruktan för reaktionen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
