Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Hertig Karls och svenska riksrådets samregering 1594—1596 af S. J. Boëthius. II. Samregeringen på grund af Söderköpings riksdagsbeslut
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
38
S. J. BOETHIUS.
förslag om en skärpning af religionstvånget. Förslaget
tillbakavisades emellertid i alla fyra svaren, som endast medgifva
katolikernas bestraffning, ifall de lagligen blifvit öfverbevisade om
att halva brutit mot de dem vid kröningen beviljade vilkoren.
Dock visar ett af svaren (II), att man inom adeln observerat
den ofvan anmärkta skiljaktigheten mellan »föreningen» och
försäkringen, ty däri skiljes mellan katoliker i allmänhet, och
sådana katoliker som affallit efter kröningen. För de förra skulle
nämligen försäkringens fördelaktigare bestämmelser gälla, men de
senare skulle beläggas med det »straff och pen», hvartill »meste
parten» samtyckte i Upsala.
Endast 3 af svaren (II, III, IV) inlåta sig på frågan om
de tre anklagade herrarne och dem som försummat riksdagen.
Ett (III) säger därvid blott i allmänhet, att de som ej i
enlighet med konungens fullmakt och regeringsordning visat
hertigen tillbörlig lydnad skulle stånda laga ansvar. Det samma
stadgas i båda de andra om de två Gustafssönerna samt
Flemming, och i det ena af dessa (IV) äfven om dem, som
försummat riksdagen, men i det andra (II) fälles en förbön för de
försumliga på den grund, att de ej såsom vanligt bekommit
personliga kallelsebref, hvilket adeln anhåller måtte för framtiden
iakttagas.
Endast i två svar (II och IV) beröres hertigens
penningeanspråk, och i båda hänvisas han angående denna sak till
konungen.
Finge man döma blott af innehållet i dessa svar, vore det
ej något tvifvel om, att hos adeln ett säkert stöd varit att
påräkna för dem, som ville motsätta sig hertigens förslag. Att så
många svar uppsatte!, synes emellertid visa, att en viss vacklan
var rådande inom ståndet, vare sig att svaren äro att anse såsom
blotta förslag, framstälda af olika fraktioner, eller de varit
verkliga utlåtanden, afgifna i hela ståndets namn, i hvilket fall
således adeln skulle nödgats att gång på gång modifiera sina
åsigter1). Knut Perssons berättelse antyder också, att en del af
ståndet varit för hertigen. Han omtalar nämligen, att en
Måns Stensson 2) och några andra yrkat bifall till propositionen,
Är Knut Perssons uppgift, att adeln ej kunde enas om något gemensamt
svar riktig, synes det förra alternativt böra antagas.
2) Fryxell: Berättelser ur Svenska historien, IV s. 203 skrifver Mauritz
Stensson (Lejonhufvud) och stöder sig härvid dels på dennes kända tillgifvenhet för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
