Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Mått och vigt i Sverige af Hans Hildebrand
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MÅTT OCH VIGT I SVEKIGE.
209
däraf kunna dyrbara upplysningar vinnas om de forna
kulturförhållandena och kulturförbindelserna.
Spannens område omfattar Norrland, Svealand och Ostgöta
lagsaga, skäppans omfattar vestra och södra Sverige och elärjämte
Danmark; inom skäppans område fann ock under medeltiden
danskt mynt vidsträckt användning. Men om man äfven vid
bestämmandet af skäppans och antagligen äfven af spannens
storlek gick, såsom vi sett, med mycken omsorg till väga, kunde det
icke undgås, att ju hvardera måttet fick, i följd af den stora
isoleringen mellan landskapen och bygderna, varierande mätt. Den
omständigheten, att Anders Suneson fann sig föranlåten att så
noga angifva skäppans normalmått, antyder, att på lians tid
funnos inom Skånelagens område skäppor af olika storlek.
Upplandslagen omtalar olika spann i Stockholm, Uppsala och
Enköping. Någon större olikhet mellan spannen inom dessa områden
bör man väl ej kunna antaga, men ett fall synes antyda att
sådan dock verkligen förekom. Mot påbudet i k. Magnus
Erikssons landslag, att samma mått skulle användas öfver bela riket,
protesterade Östgötarne, för så vidt påbudet gälde spannen, emedan
de genom den nya anordningen skulle lida stor olägenhet.
Regeringen fogade sig år 1368 efter deras önskan, hvilket ytterligare
torde kunna anföras som ett bevis för rättmätigheten af talet om
olägenhet.
Betydelsen af dessa målkärlens olikhet i olika delar af
Sverige synes mig icke med tillräcklig tydlighet framgå ur hr
Falkmans framställning, hvilken dessutom i denna afdelning har
råkat ut for ett misstag, som i väsentlig mon inverkar på hela
hans uppfattning. Ilan säger nämligen, att man pä en för honom
okänd tid af två uppländska spann bildat en spannmålsto?na,
på medeltidssvenska kallad pyn, på tyska tonne och på
medeltidslatin thy nio. I citaten, som skulle bestyrka detta, förekomma
uttryck hemtade frän Vestmanna-, Söderman na- ocli Östgöt
a-1 agame. Vidare omtalar hr Falkman ett sädesmått kalladt thön,
år 1543 spannethön, som ej förekommer i våra landskapslagar,
men i Östergötland var ett normalt mått för sex spann säd,
hvilket framgår af en skrifvelse af år 1455 samt af diverse
handlingar från början och slutet af 1500-talet, Han framhåller att
denna thön ej bör förväxlas med tunnan, alldenstund därest dessa
mått liade varit identiska, det särskilda namnet thön hade varit
öfverflödigt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
