Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Öfversigter och granskningar - Sveriges historia under Carl den tolftes regering af F. F. Carlson, II, anm. af Claes Annerstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
14
ÖF VERSIGTE R OCH GRANSKNINGAR.
sakerna komma till ytterlighet, för att få pröfva sina vapens skärpa
på hinder, som syntes andra nästan obetvingliga. Denna egenhet i
hans karaktär återgifver författaren träffande med dessa ord: »den
vanliga grundsatsen, att man bör smida medan järnet är varmt var
för Carl den tolfte en alldeles främmande tanke ; i medvetandet om
sin utomordentliga kraft kunde han ej inse, hvarför man ej lika lätt
skulle komma till rätta med det kalla». Men om man ock för visso
beundrar det personliga mod som aldrig vetat hvad fruktan var, kan
och får man ej glömma, att detta hvarken är en konungs enda ej
häller största egenskap. Och det är för öfrigt en himmelsvid skilnad
mellan att i stridens hetta öfverdådigt blottställa sig för onödig fara
och det att i lugna ögonblick med kallt blod slå döförat till för alla
förnuftets yrkanden, isynnerhet då man ansvarar ej blott för sin egen
person utan för ett helt folks öden. En osökt jämförelse erbjuder
sig här med hans samtida, Ludvig XIV och Peter den store, hvilka
i likhet med Karl identifierade sig och staten. I moraliskt afseende
stå de djupt under honom, men huru stor är ej skilnaden i sättet
att uppfatta sina statsintressen. De ville göra sina stater starka för
att själfva på samma gång blifva det; Karl ville blott tillfredställa
rent personliga mål, utan ringaste hänsyn till, att det kunde kosta
hans stater lifvet. De böjde sig för det oundvikliga, han ville trotsa
alt, sjelfva ödet.
Politiken egde i Karl XII:s ögon knappast någon betydelse,
därför att, som redan sagdt, värjan enligt hans förmenande var ett
sista och bästa argument som ej lät sig vederläggas. Detta förklarar
hans för vanliga människor obegripliga hållning gent emot både vän
som erbjöd sig att befordra hans bästa eller ovän som räckte ut
handen till fred. Han var van att befalla, men älskade ej, att som
politiken fordrade, höra invändningar och fästa afseende vid andras
önskningar. Så sköt han ifrån sig alla underhandlingar som ej genast
formade sig efter hans vilja och trodde, att han kunde lösgöra sig
från det europeiska statssystemet. Men förgäfves. Det skulle i
framtiden låta honom känna hela sin hämnande styrka, liksom efter hvad
författaren visar, det redan nu, fast för Karl osynligt, hämmande
trädde i hans väg.
Om den gloria som omstrålat konungens hufvud bleknar för
historiens klara dager, så låter denna till ersättning hans svenska folk
träda fram ur skuggan. Särskildt gäller detta de statsmän som voro
närmast till att gifva sina råd om statens styrelse och däri deltaga.
På Piper såsom konungens förste snart sagdt ende minister hvilade
största ansvaret, och han liar, såsom här visas oss, ej svikit sin pligt,
utan allvarligt och oförbehållsamt, stundom med skärpa, uttalat sina
tankar och gifvit sina råd. Med honom förenade sig i Karls närhet
Hermelin och Cederhjelm, i Sverige den gamle Bengt Oxenstjerna
och Akerhjelm, i Haag Lilljeroth, alla ansträngande sina krafter for
att få konungen till att besinna, hvad den politiska ställningen, hvad
Sveriges bästa kräfde, ehuru alltid förgäfves. Den gärd af rättvisa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
