Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Hertig Karls och svenska riksrådets samregering 1594—1596. III. Brytningen. Af S. J. Boëthius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HERTIG KARLS OCH SVENSKA RIKSRÅDETS SAMREGERING 1 5 94–1 5 9 6. 59
klarade Sigismund sig ej finna »naturligt skäl och förnuft»,
alldenstund grunden för lians rättigheter vore Guds vilja ocli
hans egen börd; och den förnyade trohetsförsäkringen fann han
därför onödig eller till och med skadlig, såsom egnad att
»kalla i tvifvelsmål» de trohetsförsäkringar, han mottagit vid
sin kröning. Endast i det fall medgaf lian, att riksdagen
kunnat vara honom till någon nytta, att hertigen efter hans
afresa upptäckt »något stort och märkligt förräderi» mot
konungen, men då hade dennes mening bort inhemtas,
»alldenstund» — fortfar han — »vi icke hafva gifvit E. K. absolut-uni
regimen, utan licentiatum i händer, hvilket icke allenast efter
E. K:s ocli andres betänkande utan först och främst efter vår
vilje och samtycke bort med rätta vara lagadt ocli
tempereradt».
Hertigens beskyllning, att grunden till konungens ovilja
mot honom och rådet vore, att de motsatt sig hans kat o li
serin gsp lan er, pareras med stor skicklighet, i det konungen,
lemnande å sido frågan om religionen i riket — hvilken
naturligtvis hertigen hade åsyftat — endast framhåller det faktum,
att han ej sökt omvända hertigen personligen, och han kastar
i stället tillbaka den nämda beskyllningen genom att söka
förklaringen till att den kunnat framställas däruti, att hertigen
tillskref konungen de känslor, som han själf hyste mot honom.
Han skyndar därefter att föra tvisten öfver från det ömtåliga
religiösa området till det verldsliga, inom hvilket hans
ställning såsom konung satte honom i stånd att ined mera
framgång angripa hertigens åtgöranden, i det han, bedyrande, att
han hvarken för religionen eller något annat hade hyst
ovänliga känslor mot hertigen, uppmanar denne att ej förundra sig
öfver, att han (Sigismund) ej ville låta beröfva sig sina
rättigheter och sin myndighet, »hvilket nu så väl med samqvämet
som eljest uti mång annan måtto skedt är och än dagligen
sker», och han framhåller Äntligt, att han härvid ej gjorde
något annat än hertigen själf, hvilken både när- och frånvarande
ville att hans myndighet inom hertigdömet skulle lemnas
oför-kränkt. Han förmanade honom därför att »låta blifva det
religionsskenet, skygget och skuggan», hvarmed han alltid sökte
göra honom »afund» lios undersåtarna, ehuru det i själfva
verket var hertigen som kommit med nyheter i religionen (liturgiens
afskaffande) och ej han, som velat låta den gamla (af Johan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
