Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Hertig Karls och svenska riksrådets samregering 1594—1596. III. Brytningen (forts.). Af S. J. Boëthius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HERTIG KARLS OCH SVENSKA RIKSRÅDETS SAMREGERING 15 94—15 96. 101
från hans afresa till Polen 1594 föranledt så många
svårigheter och så mycken skriftväxling. Yi hafva nu att tillse,
huru hertigen och rådet upptogo detta samlade anfall på deras
förvaltning.
Det berättas i detta hänseende om hertigen, att han vid
åhörandet af den polske legatens tal skall hafva inskränkt sig
till att upprepade gånger utropa: »Hvad har jag då förskylt».
Vida svårare blef det naturligtvis för honom att nödgas se de
båda herrar, som han afsatt från deras ståthållareskap, nu
uppträda såsom konungens högt betrodda sändebud, utskickade
för att meddela honom en skrapa af den allvarligaste
beskaffenhet, och vid detta tillfälle skall han ej häller kunnat styra
sitt sinne, utan under själfva den högtidliga audiensen, enligt
en berättelse1), beskylt Erik Brahe för äktenskapsbrott och
Stenbock för att hafva begått ett mord, enligt en annan2), »pockat,
sn orkat, tagit åt sitt svärd samt skäl t Brahe för en papist och
Arvid Gustafsson för en Mamluck».
Af större betydelse äro emellertid de skriftliga svar, som
framkallades af beskickningarne. Till de polska sändebuden
afgafs ett sådant gemensamt af hertigen och rådet, hvilket
senare således ej undandrog sig att dela ansvaret för
samregeringen. Den synpunkt, som gjorde sig gällande i legaternas
oration^ var, såsom vi sett, alt igenom strängt monarkisk, och
det till en grad, som man i sanning ej skulle väntat från en
polsk riksdag3). Det svenska svaret häfdar åter med styrka,
att det svenska konungadömet ej stod öfver lagen, och i denna
uppfattning kunde, som vi veta, hertig Karl och
rådsaristokratien mötas på gemensam mark. Af hvem svaret än må
hafva författats4), kan det samma således med skäl anses
såsom ett resultat — men också det sista — af den samverkan
mellan hertigen och rådet, som har sin inre förklaringsgrund
just i denna deras gemensamma konstitutionalism. Det är af-
Verving I, sid. 301.
2) Grönblad, Handlingar rörande förhållandena i Finland 1592—1596,
sid. 76.
3) Om det sätt, hvarpå de polska ständerna själfva uppträdde mot
Sigismund se t. ex. Hjärne, Sigismunds svenska resor.
4) Källorna lemna ingen upplysning härom, men man torde kunna våga
den gissningen, att Sparre varit den, som jämte hertigen mest medverkat till
redaktionen. Vid sidan af de för Karl egendomliga åsigterna finner man här
uttalanden, som starkt påminna om tankegången i Postulata nobilium.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
