Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Hertig Karls och svenska riksrådets samregering 1594—1596. III. Brytningen (forts.). Af S. J. Boëthius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HERTIG KARLS OCH SVENSKA RIKSRÅDETS SAMREGERING 1 5 94–1 5 9 6. 115
det med de speciella frågorna, hvarför dessa nu kunna
förbigås men tonen är här vida djärfvare, och de af hertigens
politiska åsigter, som ej voro gemensamma för honom och rådet,
träda mera i förgrunden. Betecknande i detta hänseende är
särskildt den vidlyftighet, hvarmed frågan om hertigens
riks-föreståndareskap behandlas. Sålunda åberopas historiens
vittnesbörd, för att visa, huru nyttigt det är, att en med »makt
och myndighet» regerar, men huru mångas regering lätt genom
oenighet leder till beroende af »främmande herrskap».
Riks-föreståndareskapets lämplighet styrkes vidare därmed, att det,
»som mångom tillhörer, varder gemenligen förglömdt»; med att
Sveriges lag uttryckligen säger: »öfver allt Sveriges rike eger ej
flera konung vara utan en», samt med att under unions-tiden
alltid en utvaldes till riksföreståndare, när konungen var
frånvarande. Till stöd för att ingen borde sättas före hertigen i
riksföreståndareskapet anföres åter privaträttens stadgande, att
den närmaste arfvingen bör vara. förmyndare, och själfva titeln
försvaras med Torkil Knutssons, Mats Kettilmundssons och
Sturarnes exempel. — Ännu skarpare än i svaret till de polska
sändebuden betonas här, att konungens ämbete liksom alla
regeringar blott har till ändamål att befordra religionen samt
upprätthålla lag och rätt, och hertigen drager ej i betänkande
att påpeka, att, om regenter försumma detta, följden plägar
blifva deras fall. Konungens påstående, att Söderköpings
riksdag vore olaglig, bekämpas därmed, att ingen lag fanns, som
förbjöd riksdagars hållande samt att Sveriges rike genom häfd,
hvilket var det sätt, hvarpå politiska rättigheter vanligen
erhöllos, förvärfvat rätten att, hälst när högsta nöden sådant kräfde,
hålla riksdagar under konungens frånvaro, såsom kunde ses af
Erik XIILs ocli konung Hans historia, och tillika påpekas, att
denna rätt ej var ett regale i Polen, emedan ärkebiskopen af
Gnesen elär kunde sammankalla riksdag. Till svar på
påståendet, att en riksdag ej varit nödvändig för interimsregeringens
ordnande, emedan konungen snart ämnat återvända till
Sverige, fick Sigismund hålla till godo med en påminnelse om hvad
han själf meddelat hertigen rörande sitt löfte till polska stän-
*) Dock må här anföras att han, på beskyllningen att hafva gifvit län och
förskingrat rikets ränta, svarade, att han blott på kort tid upplåtit gods till
betalning af rikets skulder eller såsom lön, samt att han för egen del af
räntan endast erhållit någon af betalning på sina fordringar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
