Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Norsk nationel historieskrifning. I. Af Nils Höjer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NORSK NATION-EL HISTORIESKRIFNING.
145
dref i land vid allmänning, liörde konungen till, och att han
hade rätt att uppbära en arreiideafgift för de stora fiskerierna
utanför Hålogaland, hvilka ansågos som allmänning.
I Sverige gingo böter i allmänhet till treskifte mellan
målseganden, häradet och konungen, hvilket uttrycker, att såväl
menigheten, »alle män», som konungen representerade det offentliga
och behöfde försonas för fridsbrott. I Norge däremot
framträder konungen ensam som det offentligas representant, så att
böterna gingo till tveskifte mellan honom och målseganden.
Konungens böter voro ock högre i Norge än i Sverige i äldre
tid, så att det senare landet först efter edsöreslagarnes införande
kan i ensaksböterna och thuckaboten, som ej nämnes i
Vestgötalagen, uppvisa motsvarigheter till de norska bötesbeloppen.
Vid urbotamål eller nidingsverk indrogs i Norge all den
brottsliges egendom, äfven hans odaljord, till konungen, åtminstone
efter Gulatings- och Frostatingslagen, och på samma sätt indrogs
ali förbrytarens lösegendom vid s. k. utlegöarmål, d. v. s. brott
som medförde fredlöshet. I Sverige däremot kunde icke odaljord
förbrytas till konungen till förfång för ätten, som var rätter egare1);
lösegendom kunde väl förbrytas, men gick till treskiftes.
Äfven med hänsyn till lagstiftningen intog den norske
konungen en långt mera dominerande ställning än den svenske.
I den äldre vestgötalagen finna vi intet spår af något kungligt
initiativ. Upplysande är i detta hänseende en jämförelse mellan
lagens konungalängd och lagmanslängd: om konung Anund heter
det, att han var sträng i sina straff att bränna mäns hus, om
Inge den äldre, att han aldrig bröt de lagar, som voro upplästa
och antagna i hvarje landskap (f)y talÖ waru oc takin i hwariu
lanzskappi), 0111 konung Halsten, att han botade hvart mål, som
kom inför honom, om konung Filip, att ingen kunde tillvita
honom, att han kränkte lagarna (laghæ spiæl); däremot inledes
lagmanslängden med orden: »Här finnas namnen på de män,
som gjorde och framförde Vestergötlands lag», och i längden
anföras flere exempel på lagmännens inflytande på lagstiftningen.
Konungarne hade således att lyda och tillämpa lagen i sin
styrelse ocli i sina domar i fall, då mål till honom hänskötos2),
*) Blott för landsförräderi stadgade svenska lagar indragning af all den
brottsliges jord till kronan, och VGL. stadgar endast för detta brott förlust af
jord. I några andra fall gick jord enl. våra yngre lagar till treskifte.
2) Jag har ingen anledning att här gå in på den invecklade frågan om
konungens domsrätt. Faktiskt utöfvades den af ålder både i Sverige och Norge, ehuru
Hist. Tidskrift 1886. 10
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
