Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Norsk nationel historieskrifning. I. Af Nils Höjer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NORSK NATION-EL HISTORIESKRIFNING.
167
Det är nogsamt kändt, att alla de skandinaviska folken
•deltagit i vikingatågen, men då deras egentliga mål var af
ekonomisk art, så ligger det i sakens natur, att det fattigaste
folket måste företrädesvis hafva egnat sig åt detta yrke, såsom
ju ock norrmännen ännu i dag äro för sitt lifsuppehälle
väsentligen hänvisade till hafvet och frakthandeln. Mäster Adam säger
ju ock uttryckligen, att folket för sin närings skull måste röfva
af främmande nationer. Ett liknande omdöme fäller han
visserligen ock om danskarne, såsom man ju äfven vet af andra källor,
att danskarne lemnade den största kontingenten till de stora
vikingaflottorna, som hemsökte vestern och där grundade nya
välden. Men då Danmark är och alltid varit ojämförligt mycket
rikare på jord än Norge, kunde vikingalifvet aldrig få ett i alla
inre samfundsförhållanden så ingripande inflytande i detta rike,
«0111 det fick i Norge. Från Danmark gick befolkningens
öfverskott ut på rof i vestern, såsom från Sverige mot östern. I Norge
blefvo vikingatågen och den i sammanhang med dem stående
krigs-tjensten i utländska furstars sold under lång tid en hufvudnäring för
folkets flertal, i synnerhet i det vestanfjällska och nordanfjällska
Norge. Häraf måste blifva en följd, att också samhället
danades så att säga mera på krigsfot, och att utländska förebilder
åtminstone i de yttre formerna gjorde sig i öfvervägande grad
gällande. Häraf torde den norska konungens redan i äldsta
tider öfvermäktiga inflytande böra förklaras; häraf ock den norska
aristokratiens egendomliga art. Såsom krigarehöfdingar
uppträdde de norska stormännen och omgåfvo sig med ansenliga
följen, som de icke hade medel att på annat sätt underhålla
än genom plundringar i rikare länderSålänge vikingatågen
räckte, kunde de emellertid genom sina rikedomar och genom det
höfdingaskap, som krigstågen medförde gent öfver deras
sam-bygdingar, uppträda med stor myndighet och äfven till en tid
nappas med konungarne, hvilkas fullmakt de mottogo, i synnerhet
om de slöto sig flere tillsammans eller litade till utländsk, dansk
eller svensk, hjälp, hvilket ofta var fallet. Men efter
vikingatidens slut inträder en hastig förändring. Under det
stormans-klassen fick tillfredsställa sin stridslust i krigstågen mot Danmark,
England, Sverige och Skottland i Magnus den godes, Harald
Hårdrådes och Magnus Barfots dagar, bands den allt fastare vid
Se t. ex. om Erling Skjalgsson i Olaf den H:s saga, kap. 21.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
