Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Norsk nationel historieskrifning. I. Af Nils Höjer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
168
NILS HÖJER.
konungadömets tjenst utan att dock inom detsamma kunna häfda
sig en oberoende ställning. Försök härtill gjordes visserligen i
förbund med den andliga stormansklassen under loppet af 12:e
århundradet, inen — misslyckades. Hade den norska
aristokratien verkligen haft sin rot i en lifskraftig fylkesförfattning i
stället för — såsom nu var fallet — i krigstjensten och det
kungliga ombudet hos inhemska och utländska furstar i förening
med vikingatågens vilda plundringslif, så hade utgången
säkerligen blifvit en annan och mera öfverensstämmande med
ut-veckligen i Danmark och Sverige, i hvilka länder det af gammalt
fans en aristokrati, hvars inflytande i första hand grundade sig
på rikedom i jord och först i andra rummet på konungatjenst,
och, hvad Sverige särskildt angår pä själfstyrelsen i folkets
trängre kretsar.
I de stridskrifter, som jag satt i spetsen för denna uppsats*
hafva både Daae och Nielsen uttalat sina tvifvel om det norska
samhällets öfvervägande aristokratiska karaktär i forntiden,
men ingendera har närmare inlåtit sig på denna punkt. Sars
anser sig ock&å i sitt svar kunna afvisa dessa tvifvel ined en
försäkran, att han i sin Udsigt til det norske Folks Historie så
tydligen bevisat denna sak, att den nu må anses som en af de
säkraste i Nordens gamla historia. Men det är fara värdt, att
denna historiska sanning icke är af det allmängiltiga slaget, utan
af individuelt psykologisk natur eller med andra ord, att den
blifvit en sanning för professor Sars, därför att han under hela
sitt lif har tvungit sin tankegång in i denna riktning.
Äfven om Norge i forntiden verkligen varit det mest
aristokratiska af Nordens riken, så blefve det i alla fall icke något
annat än en sinnrik paradox, att det just därför under
unionstiden blef det mest demokratiska. En verklig aristokrati, som
har stora intressen att bevaka, drager sig nämligen aldrig på
längden tillbaka från statsstyrelsen, utan finner sig snart till
rätta i nya förhållanden och arbetar sig upp till inflytande och
makt äfven under étt envälde. Sars gamla påstående, att den
norska aristokratien efter konungadömets seger i slutet af 12:e
århundradet skulle hafva dragit sig tillbaka i högdragen
själf-förnekelse och vissnat i ensamheten på grund af sin
högförnäm-het har också en senare forskning visat vara obefogadt. Sars
antyder också själf i sitt sista arbete, att tjensteadeln under
enväldets tid var till sin sammansättning väsentligen densamma
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
