Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Strödda Meddelanden och Aktstycken - Smärre kritiska och historiska utflykter. Af Hd - 5. Hemming Gads oration mot danskarne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SMÄRRE KRITISKA OCH HISTORISKA UTFLYKTER.
239
Det är en annan omständighet, som gör det omöjligt att förde
svenska texterna, särskildt den kortare, tänka på någon högre ålder,
och det är den mängd af germanismer, af hvilka de äro uppfyllda,
ord eller vändningar, som på Hemming Gads tid voro omöjliga,
men som väl passa in med den förändring språket, påverkadt af de
många tyske skrifvarne, undergick under senare hälften af Gustaf I:s
regering. Jag behöfver blott anföra några fall: undhållet (SRS anf.
st. s. 48 r. 40; Sundels original har enthollet); dållhet (t. Tollheit),
barmlig (Nordinska texten barnslig!), servitut (allt s. 52); martirier
(s. 53); ful (t. faul s. 54); bevåget (s. 56 och flerestädes); majigel
(s. 57); hershafft, skerf (utg. sjelf tyder det med schilf), inseler
(s. 61); renike (s. 62); widerfechte (s. 63); böswicht, hiertige (s. 65);
anlate (t. anlassen), enschylligt, för öfver (t. vorüber), societet (s. 66);
uthelåta (auslassen, s. 67) o. s. v. De texter Sundel har följt äro
visserligen sådana, att de synas förutsätta en annan text, ty de
innehålla omeningar och äro på ett ställe särskildt försedda med
frågetecken, som antyda att skrifvaren ej förstått sitt original, men man
är därvid frestad att snarare tänka på en tysk än en svensk text.l)
Det återstår naturligtvis den möjligheten, om det ofvan anförda
annars är riktigt, att Johannes Magni haft för sig en handskrift från
Hemming Gads egen tid. Men det förefaller mig, som om alla inre
skäl talade däremot. Kan man verkligen tro att en realpolitiker
sådan som Hemming Gad skulle år 1510 rest upp och inför den
tidens svenska råd ursäktat sitt tals längd med hänvisning till den
»römiske orator Marcus Cicero» och talat om danskarne såsom lika
många »Verribus, Catilinis och Antoninis» — det hade säkerligen
varit bortkastade perlor — och passar det ej bättre den lärde
ärkebiskopen, som ville lysa med sin beläsenhet och väcka italienarnes
aktning för de klassiska studierna i sitt fädernesland? Skulle
Hemming Gad vid ett tillfälle som det ifrågavarande verkligen haft nog
författarfåfänga att tänka på dem »som i framtiden thenne myn
oration någen tid hörendes eller läsendes varder», och är det icke i
stället en fras, man hellre väntar från den, som på sin kammare,
långt från händelsernas skådeplats och lif, sjelf skall författa ett tal
och omedvetet låter sin egen person träda i stället för den fingerade
talarens? Stycket s. 64 om danskarnes planer mot svenskarne, huru
de först skulle bedåra dem med de »sötaste och lärdaste ord» och
därpå vid lägligt tillfälle »hugga deras hufvud af ... . och kasta
dem sedan på elden», förvända sina bref, insegel och löften och
»Öfverdikta dem de allra slemmaste laster» de kunna upptänka, skifta
de dödes bo och lösören och sedan draga till Danmark igen: detta
kan5 så synes det mig, svårligen ha skrifvits förrän efter Stockholms
blodbad. Det finnes visserligen en märklig berättelse om. Kristiern
*) Stället s. 58 »Inge sände .... dem med föräderi ihielslogo» är i båda
de texter, Sundel begagnat, omslutet af frågetecken. Hvad som kan ha stått
i urtexten tilltror jag mig icke att föreslå, men snarare har det varit tyska
än svenska. Riksarkivets tyska exemplar tyckes dock ej ha varit det som
begagnats.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
