Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Öfversigter och granskningar - Recueil des instructions données aux ambassadeurs et ministres de France depuis les traités de Westphalie jusqu’à la révolution française. II. Suède. Avec une introduction et des notes par A. Geffroy, anm. af M. Weibull
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
46
ÖFVERSIGTER OCH GRANSKNINGAR.
ansvaret för sin gärning öfver på andra, i så måtto oskyldiga
åtminstone, att de blott utfört den dödsdom hon fällt, om också
säkerligen på helt anhat sätt än hennes afsigt varit. Härutinnan framstår
hon som en värdig dotter af Sverige, af vår infödda konungaslägt och
af sin store fader. — Hvad sjelfva hufvudfrågan, Monaldeschis katastrof,
angår, lösa ej dessa biljetter den historiska gåta, som däruti ligger.
Men de ha äfven ur denna synpunkt ett betydande intresse, ty de
visa, i hvilken grad drottning Kristina sjelf varit öfvertygad om
rättvisan af den dom, som hon uttalat öfver sin hofchef. Att hon också
egt rätt att fälla denna dom, därom har hon sjelf aldrig tviflat:
den låg i abdikationsakten 1654. »Pour l’action que j’ai faite avec;
Monaldeschy», skrifver hon i samma biljett till Mazarin, je vous
disque si je ne Vavois faite, je ne me coucherois pas ce soir sans la
faire; et je n’ai nulle raison de m!en repentir, mais plus de cent
mille cl en être ravie 1).
»Le meurtre de Monaldeschi» såsom händelsen häfdmässigt
benämnes inom den franska literaturen, liknar för visso ett »mord»,
genom det ohyggliga sätt, hvarpå drottning Kristinas dödsdom blef
utförd af Ludovico Santinelli och männen från Pesaro, men till slut
beror frågan om afrättning eller mord på grunderna för den
dödsdom hon uttalat. Monaldeschi sjelf erkände sin skuld och domens
rättmätighet; han bad blott om nåd. Men hvad var hans brott?
Däri ligger problemet, så mycket svårare att lösa, som drottningen
behållit för sig sjelf de skrifliga bevisen, utan att lemna spår af dem
qvar i sitt arkiv. De måste anses förlorade, och problemet kan
endast lösas på omväg genom vidtomfattade undersökningar.
Skildringen af det 17:de århundradets diplomater är ett af
inledningens mest tilldragande partier. Och visserligen förtjena dessa
män ett erkännande: de kunna med rätta sägas ega anspråk på
att med krigarne dela det stora tidehvarfvets lagrar, ty Frankrikes
segrar under Ludvig XIY äro vunna ej mindre af diplomaterna
i kabinetten än af fältherrarne på slagfältet. Stundom faller dock
här dagern kanske nog mildt öfver dem, såsom i fråga om deras
förhållande till andra land och monarker än till det franska
fäderneslandet och »le grand roi». Den stolta sjelfkänsla, som en
fransman följer med beundran, var stundom rent af förolämpande för de
främmande land, till hvilka de kommo. Så kändes det i Sverige*
när t. ex. chevalier de Terlon 1662 uppträdde i Stockholm för att
utan vidare kassera Claes Totts allians i Fontainebleau 1661 22/9. Man
glömde det icke i Sverige; det blef en af anledningarne till den
antifranska stämning, som bildade sig där på 1660-talet. Markis de
Feuquière väckte egentligen samma intryck. Visserligen ger denne
diplomat mot bakgrunden af den slappa svenska rådsregeringens män
en energisk bild af Ludvig XIV:s Frankrike, och utan honom skulle
helt visst aldrig Pomponnes och Courtins traktat af 1672 ha blifvit
Detta är rätta tolkningen af de ord, som undgått M. Geffroy; vi hafva
för meddelandet att tacka riksarkivarien C. G. Malmström.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
