Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Om »Mémoires de Chanut». Af Martin Weibull. 2. Mémoires de Picques I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
170
MARTIN WEIBULL.
Troligen har den hållning drottningen intagit mot rådet i en
sak, som hon ej ansåg ligga nnder dess afgörande, afskräckt;
ty fortsätter han »alla drogo sig undan, till dess att denna
com-missionen mig uppdrogs». Han ansågs väl också från början med
skäl som den lämpligaste att uträtta den. Tre andra riksråd,
hvilka han efter eget val fick utse, skulle följa honom, bland dem
Schering Rosenhane, hvilken — betecknande för hela stämningen
— några gånger under vägen till drottningen ville träda tillbaka
och endast med möda kunde »animeras» att gå med. När de fyra
inträdde hos drottningen i audienssalen, såg hon dem »styft an»
och frågade hvad de ville. De begärde att bli införda i hennes
inre rum, och där framställde de sitt ärende samt öfverlemnade
Axel Oxenstjernas och rådets skrift. »H. Mt», säger, de la Gardie,
»las den igenom, fälde därvid tårar och svarade oss mycket
nådigt, sägandes sig vilja taga i betänkande de trogna och välmenta
råd, som henne gåfvos, betackandes oss mycket därför». Sådant
intryck på drottningen gjorde alltså denna skrift, i hvilken hon
kände Axel Oxenstjernas trohet igen ända till handstilen, »ty han
hade åt ingen velat anförtro att den renskrifva», säger de la
Gardie — ett bevis äfven på den hemlighetsfullhet, hvari hela
saken hölls insvept. Med det glada budskapet, att drottningen
ej mera alldeles oåterkalleligt vidhöll sin tanke, afvisande
hvarje råd och invändning, återvände de deputerade till
rådskammaren, där, såsom de la Gardie vidare berättar, »de andre
af rådet sute qvar med stor ängslighet; en del ginge ut till trappan,
hvilken vi uppgångne vore, görandes sig inge andre tankar, än
att vi med hårdt svar skulle blifva tillbaka viste. Men då de
hörde med hvad besked vi af H. Mt blefve dimitterade, vordo
de öfvermåttan glade och i synnerhet H. Erik Ryning, hvilken gret
i glädje». Skulle man tro de la Gardie, så hade saken härmed
varit slut, men detta var dock ej förhållandet. Erinringen har
efter 17 års förlopp härutinnan slagit honom fel.1) Riksdrotset
ander rådets konflikt med henne vid denna tid. Tryckt i Handlingar rörande
Skandinaviens historia XXVIII, 126—135.
*) Erinringen har äfven på en annan pnnkt helt säkert slagit honom fel.
Han inför nämligen Herman Fleming såsom vid tillfallet närvarande i drottningens
kabinett och tillskrifver honom den lyckliga ntgången. Stället lyder: »dock halp
H. Herman Fleming per accidens till vår commissions innehåll, i det han utlät
sig till de orden, att om H. M t tänkte till att danka af, skulle H. Mt detta sitt
uppsåt värkställigt göra; eljest, om hon något längre dröjde vid cronan, skulle hon
finna de svårigheter, som sådant till äfventyrs intet vorde tillåtandes att göra,
om skönt hon ville. Hvartill H. Mt svarade sig vilja visa honom, att henne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
