Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
190
MARTIN WEIBULL.
lyckan att hafva tvänne söner, som redan meriterat detta».1)
Man skulle lika väl kunna säga, att under det vigtiga, tidskiftet
hösten 1652 främlingskamarillan i fråga om den yttre politiken
beherskat Axel Oxenstjerna som drottning Kristina, ty sådant är
förhållandet emellan dem, så fullkomligt äro de öfverens. Och
sådant som förhållandet var 1652, förblef det också 1653.
Magnus Gabriel de la Gardies fall var i sjelfva verket ej plötsligt.
Han hade alltifrån början af 1653 ej mera sin forna ställning»
Allt gick nu genom Axel och Erik Oxenstjerna. Och huru yttrar
sig drottningen vid samma tid t. ex. om dessa båda flyktingar
från grannländerna, Jerome Radziejovski och Corfitz Ulfeld, som
skola hafva bestämt hennes och Sveriges yttre politik? — Det är
just då Bengt Skyttes högmålssak beslutes. Drottningen varnar
för att han kan taga sig orådet före att fly; »och detta bör man
förekomma», tillägger hon med en hänsyftning på just dessa;
»såsom man ser, att de göra intet allt godt, som här nu äro,
såsom polske vicekanslern och Ulfeld».2) Dessa båda män voro
i verkligheten långt ifrån bestämmande faktorer för den svenskar
politiken, snarare redskap, bevarade till möjligt begagnande. I
drottning Kristinas personliga förhållande till dem ingick utan
tvifvel också ett drag af den medkänsla med olyckan, som man
hos henne bemärker under hennes lefnads alla skiftningar. De
behagade henne därjämte genom sina personliga egenskaper, ty
begge egde de just sådane, som voro oundgängliga för att spelar
en rol i drottning Kristinas hof: bägge voro de »hommes d’esprit».
— Men en rol i ledningen af Sveriges politik under drottning
Kristina hafva de icke spelat. Det är blott gissningar af deras
diplomatiska motståndare, hvilka ingenting visste och ingenting
kunde veta om den svenska politiken och dess ledning.
Hvad Pierre Bourdelot angår, förblifver lindrigast sagdt
tvifvelaktigt, om han i Stockholm ens någonsin ställt sig på,
Spaniens sida, emot sitt eget fosterland. Han hörde till Condés
parti, men ej alla, som hörde till detta, följde prinsen så långt,
att de med honom omfattade Spaniens sak framför Frankrikes. Det
vissa är, att Chanut på våren 1653 fann Bourdelot fullkomligt
franskt sinnad och att han anbefallde honom till det abbotstift,
hvilket drottning Kristina utbad sig för räddaren af sitt lif och
som kardinal Mazarin äfven beviljade för att närmare fästa
’) R&dsprot. 1652 4/10. Tryckt i Hist. Saml. II, 262–63.
2) R&dsprot. 1652 4/I0. Hist. Saml. II, 262—63.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
