Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Underrättelser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
’202
STB ÖDDA MEDDELANDEN OCH AKTSTYCKEN.
Underrättelser.
F. F. Carlson Fyrtio år hafva förflutit sedan Sveriges störste
häfdatecknare gick bort, lemnande efter sig ett ovanskligt arf och en
skola af trogna lärjungar. I dessas främsta led stod den man, som
nyligen bortryckts, och hvars särskilda uppgift det blef att intaga Geijers
plats såsom den historiska vetenskapens målsman och ledaren af det
historiska studiet vid Uppsala universitet. Rikt begåfvad af naturen,
genom grundliga och omfattande studier utdanad för sitt värf,
utrustad med en ovanlig arbets- och viljekraft samt i besittning af en
sällsynt makt öfver ordet, egde Carlson alla förutsättningar för att
med framgång fylla lärarens kall och vidmakthålla det intresse för
historien, som företrädarens snille kallat till lif. Hans föreläsningar,
hvilka utsträcktes till historiens flesta fält, gjorde på åhörarne ett
djupt intryck genom sitt rika, ofta nya innehåll, frukten af en
vetenskaplig forskning, och genom de vidsträckta utsigter, som hans
omfattande blick öppnade. Det nästan förnäma lugn, som låg utbredt
öfver hans personlighet och föredrag, tyddes af en och annan såsom
innebärande brist på lif och värme; för den som trängde djupare
blef det klart, att häri låg en återspegling af sinnets jämvigt och den
vetenskapliga objektivitet, som karaktäriserar den äkta allvarlige
forskaren.
Det var dock icke som lärare ensamt eller egentligen som
Carlson skulle förvärfva sin berömmelse. Han upptog snart sin lärares
fallna mantel äfven som häfdatecknare och satte som sin uppgift att,
fortsättande där denne slutat, föra skildringen af fosterlandets häfder
fram genom det tidehvarf, som bär de tre Karlarnes namn. Så såg
»Sveriges historia under konungarne af det Pfalziska huset» dagen,
hvaraf första och andra delarne utkommo redan 1855 och 1856.
Tyvärr stannade det härvid till en början, i det ansvarsfulla
offentliga värf trädde hindrande emellan, och det var först efter ett
18-årigt afbrott som arbetets fortsättning lemnades i allmänhetens händer.
Men ehuru redan hunnen till en ålder, då hvilan för de flesta är
både ett behof och en rättighet, gick han med oförminskade
själskrafter och samma viljestyrka att ånyo upptaga sitt historiska verk.
Och detta skred raskt fram under hans händer. Ej mindre än 5
nya delar utkommo i rask följd under loppet af elfva år, och de 75
lefnadsåren tycktes ej förmå något öfver denna sega arbetskraft, åt
hvilken det syntes skola blifva förunnadt att fullfölja till slutet, hvad
sora alltmera blifvit hans lifsuppgift. Så skedde dock ej. Den sjunde
delen, som utgafs 1885 och redan förde teckningen fram till freden
i Altranstedt 1706, blef ock den sista. Midt under arbetet å
fortsättningen bortrycktes forskaren af döden den 18 mars innevarande år.
I vår historia intager Carlsons verk ett framstående rum och
skulle ensamt vara tillräckligt att föra hans namn till efterverlden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
