Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
256
NILS HÖJER.
I den andra punkten uppnådde den svenska regeringen
likaledes alt hvad den slutligen begärt: Fredrikstad hade eröfrats
och Fredriksten blef genom konventionen uppgifvet.
Se vi till den tredje punkten eller författningsfrågan, så
in-gicks i detta afseende en kompromiss. Karl Johan antog
Eids-voldslagen, men han antog icke »grunddragen till föreningen», och
svenskarne fingo in en bestämmelse i konventionen, genom hvilken
initiativet i föreningsfrågan togs ifrån norrmännen och
öfverlemnades till den svenske konungen. Det heter i art. 3: »Hans Maj:t
föreslår icke däruti (Eidsvoldslagen) andra förändringar än dem,
som äro nödiga för bägge rikenas förening, och lofvar att icke
göra andra utan gemensamt med stortinget».
Det kan nu visserligen synas, som om frågan om
Eidsvoldslagen vore en väsentlig eftergift, men betänker man, att man å
svensk sida af gammalt förbundit sig att låta en fritt väld
nationalrepresentation utarbeta en norsk författning och att Karl
Johan före kriget lofvade Kristian Fredrik, att om denne
godvilligt nedlade sin makt, medgifva honom »alt hvad han kund*
ömka för det norska folkets vtï/»,1) så torde saken knappast
kunna betraktas soin någon väsentlig nyhet, och i alla händelser
var den från föreningens synpunkt af en mycket underordnad
betydelse. Det vill synas, som de svenska ombuden till
Kristiania, Boye, Wirsén och Björnstjerna, hvilken senare afslutit
konventionen, på goda grunder kunde förehålla det norska
statsrådet Rosencrantz i ett möte den 31 aug., att »antagandet af
Norges constitution ined de förändringar, hvilka af föreningen
föranleddes, var en följd af konungens från början tagna beslut
att låta norska folket själfve afgöra om den statsförfattning de
funno för sig tjänligast».2) Säkert är, att det icke så mycket
var innehållet, — hvilket han för öfrigt på denna tid knapt kände
— som fast mera ambitionsskäl, som hindrade Karl Johan att
från början antaga Eidsvoldslagen. Det syntes honom
förödmjukande att behöfva antaga en lag, som tillkommit på den
upproriske prins Kristians initiativ. Af samma skäl var det
naturligtvis smickrande för dennes och norrmännens hederskänsla att fa
behålla en grundlag, som de själfva gifvit sig och nu försvarat
med vapen i hand.
1) Se Schinkel, Bihang, II, 342.
2) Schinkel, Bihang, III, 287.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
