Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NORSK NATION EL HISTORIESKRIFNING.
265
Mårtens, »och när vi vunnit några framgångar, skola vi bygga
honom (Kristian Fredrik) en guldbro, att han må komma bort».
I dessa ord ligger själfva hufvudgrunden till kriget klart uttalad:
det gälde väsentligen prinsens person, vid hvilken norrmännen af
oförstånd velat binda sitt öde.
Emellertid försvunno de allierade makternas ombud från
skådeplatsen, och kriget gick sin gång. Om man nu beaktar,
hvad ofvan (sid. 257) framhållits, att föreningsfrågan genom
konventionen i Moss lemnades öppen, så att eftergiften rörande
Eids-voldslagen i själfva verket icke gäller Sverige, utan Karl Johan
som norsk tronföljare, och vidare att han i detta afseende varit
så frikostig på löften till norrmännen själfva och till de allierade
makterna sedan tvänne år tillbaka, att han knappast kunde gå
längre, än han redan förbundit sig till, af hvilka grunder de
svenska generalerna i krigsrådet på morgonen den 15 aug.
enhälligt tillstyrkte att konventionen skulle antagas1); så torde man icke
kunna tilldöma dessa ombud något väsentligt inflytande på
kronprinsens eller svenskarnes handlingssätt. Men granskar man de
förslag, hvilka de ifrigt förordade och ville lägga till grund för
unionen, så måste man å andra sidan erkänna, att det var en
vinst både för Sverige och för denna förening, att deras medling
misslyckades, och att Kristian Fredriks förslag till stillestånd
förkastades äfven i den punkten, som handlade om de allierade
makternas bemedling vid den blifvande uppgörelsen oin
föreningens form och deras garanti för densamma.
Jag har härmed kommit till ett helt annat resultat än det,
d:r Nielsen själf finner ut af de genom honom meddelade akta.2)
Han menar, att det var kommissarierna, som »bragte stortinget
in som ett mellanled, när det skulle blifva fråga om att bringa
’) Se Karl Johans bref till Essen den lö aug. 1814 i Nielsens Bidrag til
Norges og Sveriges Historie 1812—1816, sid. 190. Häraf framgår, att Essen icke
varit närvarande i detta första afgörande krigsråd. Schinkel-Bergman (VIII, 209)
uppgifver, att han sedermera tillstyrkt före ratificeringen. Författaren har i sin
barndom hört en motsatt tradition af äldre militärer vid Västmanlands regemente,
nämligen att Essen skulle bedt Karl Johan på sina knän att icke antaga
konventionen, utan rycka fram och eröfra Norge. Ètt sådant råd synes ock Karl Johan
hafva väntat sig; han skrifver: »Min öfvertygelse och erfarenhet hafva sagt mig,
att jag bör mottaga dessa förslag. Emellertid — den tillit jag af många grunder
økänkt Eder, det inflytande, som eder karaktär, edra tjänster och eder ställning
gifver Eder, förmår mig att icke underskrifva, förr än jag har sett Eder».
Detta råd stämmer ock med Essens bref till Karl Johan af den 3 april 1814,
där nödvändigheten att tvinga norrmännen med vapen framhålles, enär de måste
lära sig att lyda.
2) A. st. sid. 366 o. f.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
