Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Norsk nationel historieskrifning. II. Af Nils Höjer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NORSK NATION EL HISTORIESKRIFNING.
273
sentligt, och att de eftergifter, som gjordes, dels voro redan på
förhand utpekade och medgifna i den af samma statsråd
utarbetade bilagan till kommissariernas instruktion, dels uttryckligen
tillstyrkta af den man, som gick längst af alla i Norge i
unionsvänlig riktning. Erinrar man sig nu, att unionsstadgarna blefvo
redan följande år af den svenska riksdagen antagna med en i
dess annaler sällspord, ja kanske ensamt stående samdrägt, så
må man i sanning förundra sig öfver, att denna union kunnat i
senare tid framställas som ett verk af dynastiska beräkningar,
åvägabragt mot det svenska folkets afsigter och önskningar. Karl
Johans norska politik var från början ett arf af 1809 års män.
Konventionen i Moss var tillstyrkt af alla till krigsråd
församlade generaler, det svenska förslaget till reviderad författning och
unionsstadgar var i fullständig endrägt utarbetadt af Sveriges
regering med 2 tillkallade statssekreterare och en hofkansler,
förslaget blef gilladt, förfäktadt och i hufvudsak genomdrifvet af
Sveriges bäste män som kommissarier till Norges storting, *)
stundom i strid mot Karl Johans önskningar, och själfva unionsakten
blef slutligen under entusiasm antagen af riksens ständer och
helsad med jubel öfver alla Sveriges landamären. I sanning är
icke detta ett verk, som blifvit utfördt med och icke mot det
svenska folket, så är det aldrig lönt att tala om en folkvilja,
det är då ett tomt ord.
Den alldeles felaktiga synpunkt, från hvilken man länge
bedömt och delvis ännu bedömer 1814 års händelser, har —
bort-sedt från konstitutionela och politiska sympatier och antipatier
samt felslagna förhoppningar om unionens ytterligare utveckling
— till god del sin grund i ett norskt , qui pro quo. Då
norrmännen bestämde sig för att icke erkänna freden i Kiel och att
icke häller hålla sig vägen öppen till en öfverenskommelse med
Sverige, leddes många ibland dem till detta ytterliga steg af sin
okunnighet om den svenska regeringens afsigter och, då dessa
blefvo dem bekanta, af misstro mot Sveriges goda vilja att hålla
sina löften. De måste därför tvingas med vapen att erkänna
föreningen under Sveriges konung. Som emellertid hufvudsaken
för dem utan tvifvel från början var att värna sitt nationela
*) Efter att hafva berättat, huru Wetterstedt, Wirsén, Rosenblad, Mörner
och Rosenstein blefvo kommissarier, tillägger Engeström icke utan ironisk
bitterhet: »ändtligen kom själfmant statsrådet baron Platen. Då var 1809 års riksdag
där». Minnen, II, sid. 227.
Hist. Tidskrift 1887.
20
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
