Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Öfversigter och granskningar - Fälttåget i Norge år 1814. Kritisk belysning af J. Mankell. Anm. af Nils Höjer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
48
ÖFVER8IGTER OCH GRANSKNINGAR.
att krigshistorien därför kan för våra dagar få någon politisk
betydelse. Inom folkrätten har mig veterligen ingen tills dato kommit
på den idén, att giltigheten af ett fördrag skulle vara i någon mån
beroende däraf, att den ena ^parten beviljat mera, än han varit nödd
och tvungen att medgifva. Återstår således tacksamheten Alldeles
otvifvelaktigt torde väl vara, att 1814 års öfverenskommelser träffades
med norrmännen, därför att man ansåg dessa för tillfället erbjuda den
bästa möjliga utvägen och således vara äfven för Sverige nyttiga.
Huruvida nu en person eller en stat, som vid bevakandet af egna
intressen handlar med klokhet och moderation, så att hon ej kränker
andras rätt eller till och med tillgodoser äfven deras bästa, kan göra
anspråk på tacksamhet, är ett filosofiskt spörsmål, på hvilket jag icke
vill inlåta mig. Det är för öfrigt klart, att det är i praktiskt
afseende olämpligt och enfaldigt, att den, som anser sig hafva rätt att
kräfva tacksamhet och hänsynsfullhet af andra, själf idislar dessa kraf.
Erfarenheten lär, att detta alltid har den verkan, att föremålet anser
sig fritaget från alla förpliktelser.
Men det är icke detta, författaren afser. Han menar, att
svenskarne från början uppstält anspråk, som voro förnärmande för det
norska folkets frihet och själfständighet, och sedan blifvit af norrmännen
tvungne att öfvergifva detta program och ingå på deras fordringar.
Denna åsigt har gamla anor i Norge, där den blifvit en nationel
ambitionssak. I Sverige har man hittills icke — såvidt jag vet —
gjort något försök att häfda densamma. Det föreligger i kapten
Mankells bok för första gången.
Jag hitsätter först några citat för att åskådliggöra (le politiska
förutsättningar, på hvilka den militärhistoriska undersökningen hvilar.
»Då den norske konungen uttryckligen förbundit sig att i norska
riksdagens händer nedlägga sin krona och befrämja föreningen, utgjordes
således de meningsskiljaktigheter, om hvilka man skulle vädja till
vapnens afgörande, hufvudsakligen af tvisten rörande fästningarnes
preliminära besättande och rörande den norska statsförfattningens
antagande på förhand, hvilket Karl Johan icke ville medgifva» . . . (Sid. 25).
»Då Sverge hvarken ville erkänna Norges själfständighet eller den
statsförfattning, norrmännen gifvit sig, förstod han (Kristian Fredrik),
att ingen personlig uppoffring å hans sida skulle kunna blidka
svenskarne.» (Sid. 47).
»Karl Johan beslöt sig för (den 6 eller 7 aug.) att med Kristian
Fredrik ånyo börja underhandlingar, som skulle grundas på antagandet
af just de vilkor han själf fjorton dagar förut förkastat i Uddevalla».
(Sid. 87).
l) Sid. 157 modifieras detta yttrande betydligt, då det heter, att Karl Johan
föranleddes att »ingå på de flesta af de vilkor, han tvänne veckor tidigare
förkastat i Uddevalla» och sid. 159: »Han uppoffrade nästan alla de
meningsskiljaktigheter, om hvilka man egentligen stridit». Slutligen sedan bevisningen är
färdig, kommer ett yttrande, som går sanningen närmare: »Det hela var en
kompromiss, enligt hvilken man å ömse sidor uppoffrade lika mycket, Karl Johan
sina ursprungliga fordringar, norrmännen sin konung».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
