Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Öfversigter och granskningar - Fälttåget i Norge år 1814. Kritisk belysning af J. Mankell. Anm. af Nils Höjer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MANKELL, FÄLTTÅGET I NORGE ÅR 1814.
49
»Norrmännen fortsatte försvaret just jämnt och nätt så länge, som
var nödvändigt för uppnående af deras politiska mål.–Hvad
beträffar Karl Johan, så måste han redan från början, i följd af
Englands hållning och de öfriga stormakternas sedermera följande
kallsinnighet, lemna ur sigte det politiska mål, han ursprungligen
eftersträfvat, nämligen Norges införlifvande med Sverige på samma vilkor,
som förut Finland — —. Därefter måste han äfven uppgifva det
inskränktare syftemålet, nämligen Norges yttre underkastelse och
mottagande af föreningen och konstitutionen såsom en gåfva af Sverige . . .»
Med dessa politiska lärosatser kan jag göra processen mycket
kort. Läsaren känner sannolikt redan förut eller kan ur tryckta
aktstycken1) inhemta:
l:o att Karl Johan redan från början utlofvat en federativ
ställning åt Norge och — såvidt man vet — aldrig haft för afsigt att
mot norrmännens vilja inkorporera deras land i Sverige eller ens fält
ett enda yttrande, som kan tydas i denna riktning;
2:o att Sverige erkände Norges själfständighet inom unionen på
alla stadier af unionsfrågans behandling från 1809 till och med 1815;
3:o att den norske konungen aldrig fore kriget förband sig
att nedlägga sin krona och blott på vilkor af sin egen unionsakt
att befrämja föreningen. Han skref ett sväfvande löfte i bref till
konungen af Danmark att efter viss tid återvända hem och skref
samtidigt i sin dagbok, att han ej ansåg sig bunden däraf, om
stortinget ville hafva honom qvar;
4:o att Eidsvoldslagen aldrig ensam föreslogs svenskarne eller
Karl Johan, utan sammankopplad med orimliga och oantagliga
unionsstadgar, och att man därför ej kan veta, om Karl Johan skulle på
förhand velat godkänna denna lag, om man i öfrigt uppfylt hans
fordringar, särskildt Kristian Fredriks ovilkorliga afgång och fästningarnas
utrymmande;
5:o att Karl Johan visst icke den 7 aug. erbjöd de vilkor, han
förut förkastat, utan tvärtom då erbjöd och sedermera genomdref de
samma vilkor, han sjelf förut godkänt, och litet därutöfver, blott med
undantag däraf, att han nu antog en redan utarbetad författning och
förut erbjöd sig att antaga en af en fritt väld nationalrepresentation
utarbetad (ny) författnings Han hade nämligen fått i sitt hufvud, att
Eidsvoldsförsamlingen icke var fri, såsom i sig inneslutande militära
ombud, hvilka Karl Johan betraktade som prins Kristians kreatur.
Kanske finner man, att då de politiska satser, som skola af den
militärhistoriska utredningen förklaras och begrundas, äro i sig
oriktiga, så kan utredningen också i och med detsamma anses dömd och
således förbigås. Men det förhåller sig icke alldeles så. Författaren
menar, att 1814 års krig och norrmännens förmåga att försvara sig
är en fråga af rent militärisk natur, och att intet hindrat honom att
försöka utreda den historiska sanningen allena, och det måste ju fcr-
1) Se t. ex. den sammanställning, som innehålles i Hist. Tidskr.
innevarande år, H. 3, sid. 209 o. f. samt där åberopade samlingar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
