Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MANKELL, FÄLTTÅGET I NORGE ÅR 1814. 51
tanken är alltid att finna en syndabock», säger Mac Carthy. Det
korta kriget hade knappast ändat, förrän den kränkta nationaläran
eller rättare den nationela fåfängan — ty äran var ingalunda
förnärmad — med sällspord hetsighet sökte sina offer genom en serie
politiska rättegångar och historiska bref. »Man vilde oprette
Nationens — som det hette — faldne Ære, og Midlet skulde være at
bevise, at Norge talte ret månge Forbrydere i sit Skjød; man vilde
bevise Nationens Tapperhed ved at oplyse Verden om, at der iblandt
dens Krigere fandtes månge Feige»1). Efter att hafva till en början
vändt sig mot officerarne i allmänhet och generalerna i synnerhet,
koncentrerade sig den nationela oviljan och fbrsmädelsen mot några
få, framför allt mot general Staffeldt, som blef ett så mycket
lämpligare offer, som han till börden icke var norrman, utan på sätt och
vis svensf — han var född i svenska Pommern —, och hvilken .äfven
blef i lagens alla former dömd från lifvet för förbrytelser, af hvilka
han bevisligen icke begått en enda. Det dröjde dock icke synnerligen
länge, förr än man med än större nationel endrägt samkades om en
annan förbrytare, som var ett så mycket tacksammare offer, som han
icke kunde nås af lagens arm och därför också blef stäld utom
möjlighet att försvara sig mot förtalet och alla beskyllningar från dem,
som funno med sin fördel förenligt att rädda på en gång sig själfva
och sin nationela ära under hans vida kappa. Redan under processen
mot Staffeldt framskymtar hos flere officerare och i synnerhet hos
konungens närmaste man, general Seyersted, begäret att förklara
krigets olyckor genom exkonuugens fel och i synnerhet tillskrifva
honom ensam och hans »skjulte Aarsager» hela återtåget, som väckt
så mycket harm. Man kan följa utvecklingen af denna
syndabockslitteratur ända från Tvende Breve fra 1814 af löjtnant Schwartz och
kapten Ræder, där Kristian Fredrik ännu är »denne elskede Månd»,
ned till prof. Särs’ Historiska Inledning, där han blifvit den »fege
stackaren», som i sitt fall räddar den norska nationens ära.
Vid sidan af dessa bref och processer, som hade till syfte att
bevisa världen, att den norska nationen i hög grad ogillade de
anklagades uppförande, genom hvilket de satt nationens af ålder kända
mod och stridbarhet i tvifvelaktigt ljus (aktör Sems ord i målet mot
Staffeldt), gick en annan uteslutande litterär rörelse, som torde väcka
läsarens undran, men dock är lätt förklarlig. Redan i april 1815
utkom i Kristiania en liten bok, Feldttoget i Norge 1814 af en norsk
Officeer (J. G. Meydell), som enligt författarens uppgift i förordet hade
sin föranledning däri, att »det sista fälttåget såväl i som utom
fäderneslandet oftast bedömdes på ett sätt, som hvarken gjorde nationen eller
armén ära». Man skulle möjligen vänta, att författaren velat rädda
äran genom att bevisa, att nationen och armén verkligen försvarat
sig så godt den kunnat, men det är långt därifrån — tvärtom: »Väl
*) Munthe af Morgenstjerne, Hist. Beretning om Generallieutenant v.
Staf-feldts Forhold under det norske Feldtog II, sid. 38.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
