Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
50
ÖFVER8IGTER OCH GRANSKNINGAR.
kännas, att själfva den sakliga utredningen af kriget kan vara riktig,
om ock författaren gjort oriktiga kombinationer af grund och följd
mellan krigshändelserna och politiken. Innan jag öfvergår till en
granskning af kapten Mankells krigshistoria, skall jag fästa
uppmärksamheten på några synpunkter, ur hvilka hithörande norska källor
måste bedömas.
Norrmännen motsågo 1814 års krigshändelser med spänd väntan
att något märkvärdigt skulle ske, att de skulle vinna någon
glänsande seger, som kunde draga Europas uppmärksamhet iill det
olyckliga norska folket, som kämpade förtviflans strid mot öfvermakten för
att värna sin frihet och nationela tillvaro. Man stärktes i sina goda
förhoppningar om en god utgång genom minnena från åren 1564,
1567, 1612, 1716, 1718, 1788 och framför allt 1808, utan att
betänka, att det nu var första gången i historisk tid, som norrmännen
fingo att skaffa med Sveriges hela makt och att krigen mot Norge
förut endast utgjort små episoder i vårt lands fejder mot Danmark
eller ännu oftare mot Europas stormakter. De stora förväntningarna
blefvo därför naturligt nog gäckade, och det på dubbelt sätt.
Särskilda omständigheter gjorde, att norrmännen ej fingo rätt
pröfva sina krafter. Kristian Fredrik hade nämligen antagit en
for-svarsplan, som valde Glommen till försvarslinie, och på förhand
beslutit i samråd med sina generaler att först där begynna ett allvarligt
motstånd; men när man väl kommit dit, så hade både han och hans
folk så pass förlorat modet, att han för sin del var benägen att göra
det personliga offer, som nödvändigheten af honom kräfde, och folket
fann lämpligt att i trots af det starka nationalhatet, hvaraf man förut
så tappert slagit mynt, gå på ackord med sina grannar. Då hade
vidare svenskarne kommit i besittning af det landområde och de
fästningar. som de före kriget fordrat att få besätta, och då medgaf
slutligen Karl Johan uttryckligen att antaga Eidsvoldslagen som bas
för sina underhandlingar med stortinget. Hvarje rimlig grund för
krigets fortsättande hade sålunda bortfallit, just som det egentligen
skulle begynna. Ej nog med att norrmännens förväntningar med
hänsyn till kriget blefvo gäckade, så att man nästan syntes kunna
draga i tvifvel, huruvida de verkligen stridit; man kunde i alla
händelser med större skäl betvifla, att de stridit för sin frihet. 1 stället
för att visa världen ett folk, som med undransvärd tapperhet
kämpade för s’itt oberoende, hade man visat ett folk, som med tämligen
stor lätthet bragtes till reson. I stället för hjältedater, som kunnat
tilltala den nationela fåfängan, kom en fjorton dagars retirad och
därpå en öfverenskommelse, som visserligen icke var någon
kapitulation, men dock efter all sannolikhet icke medförde andra resultat, än
man kunnat uppnå utan allt braskande, utan krig och följaktligen utan
förödmjukelse. Ehuru man måste glädja sig öfver resultatet, kunde
man icke undgå att harma sig öfver, att det icke blifvit uppnådt
»paa den rette, virkningsfuldeste Maade»;
»Ett folk, hvars högt uppdrifna förväntningar blifvit–svikna,
är sällan benäget att döma med lugn och urskilning. Den första
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
