Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OM HISTORISK VETENSKAP OCH HISTORISKA STUDIER
5.’{
sjelf sitt innehåll; de upptaga det, sådant erfarenheten visar att
det är i den yttre verlden. Är således historien filosofiens ocli
den rena matematikens motsats, så är detta icke någon egenhet
för historien; det återfinnes öfver alt i vetandets rymder.
Men från andra vetenskaper om det, som är i den yttre
verlden, skiljer sig historien deruti, att det väsentliga för henne
är, att hon handlar om förändringar, som timat. Nu kunna väl
äfven — vi hafva sett det — andra vetenskaper göra detta,
men dermed antaga de äfven en historisk karakter, som eljest
är främmande för dem. Men historien talar alltid om
förändringar. Och då nu all förändring innebär en succession af
olika tillstånd, det ena efter det andra, så vore man frestad att
antaga successionens begrepp eller, för att tala på svenska,
innehållets förändringar, såsom grundläggande för historien, så att
denna vetenskaps bestämmelse just vore att betrakta, huru
tillstånd, som funnits, upphört att finnas, och nytt kommit efter
gammalt. Men om man rätt betraktar dessa förändringar, så
finner man, att med allt, som förändras, finnes dock äfven något
som icke förändras. Samma vetenskap, som handlar om det
successiva, handlar äfven om det kontinuerliga. I bredd med en
beständig succession sträcker sig en lika beständig kontinuitet.
Förändringarne behöfva icke derför blifva synvillor, de äro ganska
verkliga, men icke desto mindre finnes en lika verklig kontinuitet
på två sätt. Det ena visar sig deruti, att det nya som uppstår
icke är alldeles nytt, meu blott en omsättning af det gamla i
nya former, en utveckling till nya resultat, medan väsendets
grundval är det gamla. Det andra sättet visar sig deruti, att
förändringarne hänga tillsamman sins emellan såsom grund och följd,
utgörande ett oafbrutet »continuum». Den vetenskapliga behandling,
som endast upptager förändringarne, stannar på ytan af sakerna;
en till grunden framträngande vetenskap måste uppfatta både
det qvarstående gamla ocli derjämte förändringarnes kontinuerliga
sammanhang. All verklig historisk vetenskap fattar både
successionen och kontinuiteten eller, såsom den alldagliga
erfarenheten uttrycker sig, att allt förändras, men också att intet nytt
sker under solen. Det begrepp, som är egendomligt för all
historisk kunskap, måste således vara det, som innehåller både
successionen och kontinuiteten, det förflutna och det närvarande.
Detta begrepp är tiden. Historien är en vetenskap om det som
är, så vida som det tankes såsom varande i tiden.
Hin. Tidskrift 1888. 3
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
