Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
70
W. E. SVEDELIUS
blifva, måste minneskunskapen finnas. Finnes denna kunskap
icke, så kan man visst i alla fall gloriera i den tron, att man
är en spekulativ historiker, men i sjelfva verket har man intet
att spekulera på. Man kan hålla tal och skrifva luntor, fulla
med allehanda, som man kan kalla idéer, om man så vill, men
om idéerna sakna faktiskt underlag och blott sprungit fram ur
författarens egen fantiseringsförmåga, hvarthän taga de då vägen?
Idéerna fladdra i luften och blåsas sönder af den minsta
väderpust såsom såpbubblor, och deras namn är munväder.
Men om vi under detta namn inbegripa allt historiskt och
politiskt skriftställeri och s. k. vältalighet, som icke är bygd på
faktisk grundval, så är icke dermed sagdt, att denna grundval
skall framstå i talet eller i den skrifna boken, men den skall
finnas i talarens eller författarens hufvud. Eljest blifver det,
som skulle vara lärorikt, blott hvad man kallar prat, och sådant
kan hvar och en åstadkomma, om naturen begåfvat hans talorganer
med en viss liflighet.
Detta gäller lika mycket ehvad man föder fram idéerna sjelf
eller lånar dem af någon annan. Och i det senare är intet ondt,
om blott man bekänner sanningen och ej bjuder till att lysa med
lånta fjädrar, ty om man det gör, blifver man en narr och får
till och med ett visst tycke al en skälm. Men med vilkor att
man låter sin kunskap blott gälla för hvad den samma verkligen
är, blifver det icke mera ondt deri, att man tillegnar sig andres
tankar, än att man åt sig förvärfvar den faktiska grund, ur
hvilken dessa tankar utgingo. Detta är hvad man bör göra;
eljest blifver man, såsom Tegnér uttrycker sig, lik en telegraf:
»han vet ej sjelf hvad han förkunnar».1
Från den receptiva ståndpunkten, som är den grundläggande,
uppstiger den sig bildande häfdatecknaren till en reflekterande
betraktelse. Detta följer af det vi här ofvan yttrat, att
historiens bestämmelse icke är att blott framlägga det gifna
innehållet, men äfven att uppvisa sammanhanget och dermed förklara
betydelsen af mänsklighetens gång genom tidehvarfven. Dertill
fordras att icke blott ransaka skrifterna, men äfven tänka på
hvad det var, som utransakades. Det lönar mödan, att under
det oupphörliga letandet i böcker och skrifter göra uppehåll
emellanåt och ställa den frågan till sig sjelf: hvad betyder detta,
1 Tegnék, Samlade skrifter, tr. 1848. D. 4, s. 162.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
