Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OM HISTORISK VETENSKAP OCH HISTORISKA STUDIER
71.’{
som jag ser? Man skulle kunna säga till den, som studerar
historien, det samma, som skalden Goethe har sagt om en
konstnär och Tegnér efter honom citerat: »du öfvar blick, du öfvar
hand, så öfva äfven ditt förstånd ett grand». 1
Och har han detta gjort så, att han förstår historien, så
långt hans förstånd sträcker sig, så må han äfven uttala
slutsatserna, som hans forskningar gifvit honom. Det är en gammal
lära, att historien skall framställas objektivt, så att sakerna tala.
Läran är god, men hindrar icke, att sakernas tal nedskrifves
med historieskrifvarens penna. Historiens bestämmelse är att
låta den tid, som har varit, blifva en lärare för den tid som är,
på sätt som romaren Livius förklarar i företalet, som han har
stält framfor sitt historiska verk: »Hoc iliad est præcipue in
cognitione rerum salubre ac frugiferum, omnis te exempli
docu-menta in illustri posita monumento intueri. Inde tibi tuæque
reipublicæ quod imitare cupias, inde foedum inceptu foedum exitu,
quod vites». Men detta ändamål vinnes icke, då historieskrifvaren
blott framlägger sakerna, lemnande åt eho det vill att sjelf
draga ut slutsatserna. En sådan framställning kan åstadkomma
mycket godt, i fall den reflekterande förmågan och hågen att
bruka henne finnes hos dem, hvilka läsa de historiska skrifterna.
Men man får ej förlita sig derpå, att så förhåller sig. Det kan
lätt inträffa att eftersinnandet uteblifver eller blifver alltför svagt.
Hvar man är ej vuxen den uppgiften att bearbeta kunskapen,
som han har mottagit. Och äfven om den tänkande förmågan
finnes, är ej säkert, att hon vaknar vid åskådandet af historiens
bilder, hon kan behöfva en väckelse med det, att bilderna ej blott
förevisas, men äfven förklaras, så att sakernas tal må blifva
hördt äfven af lomhörda öron. Och äfven den eftertanke, som
uppväckte sig sjelf, kan behöfva en ledning, för att icke gå vilse
i sin tankegång. Men visserligen kommer allt derpå an, att
ledningen gifves med förstånd, så att han icke blifver en
missledning. Ty äfven historieskrifvaren kan gå vilse och vilseleda
andra. Men här gäller att missbruket icke upphäfver bruket, ty
lika som vägvisaren möjligen kan taga miste om vägen, så kan
ock vara lika möjligt, att han icke så gör. Den möjligheten
har sannolikhet, så vida omdömet grundas på förutgående
forskning. Det är dessutom ingen nödvändighet, ingen skyldighet att
1 Tegnéb, Tal i Jönköpings skola 1827. Samlade skrifter. D. 6, s. 200.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
