Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
100
S. J. BOETHIUS
verkliga innebörd i "det stora hela helt enkelt ett försök att
återgå till Frankrikes traditionella utrikespolitik.
Ett hufvudsyfte för denna hade, såsom bekant, varit att
bekämpa det österrikiska huset, Frankrikes förnämsta rival i
dess sträfvan efter militäriskt och politiskt öfvervälde på
kontinenten. Mot detta hade det sökt en motvigt i den unga
preussiska monarkien, och när Ryssland under det 18:de århundradet
tycktes vilja lägga sin nyvunna maktställning i vågskålen till
förmån för Österrike, hade Frankrike genom sina gamla
bundsförvandter, Sverige, Polen och Turkiet, sökt paralysera det
samma. I detta system åstadkoms en väsentlig rubbning genom
1756 års franskt-österrikiska förbund, hvarigenom Frankrike
indrogs i det sjuåriga kriget. Omslaget visade sig alt annat än
lyckosamt. Upptaget af en strid, som blott kunde gagna
Österrike, förmådde Frankrike ej mot England försvara sina kolonier,
bundet genom den österrikiska alliansen, nödgades det 1772
uppoffra sina gamla bundsförvandter, Polen och Turkiet, och genom
alt detta förlorade det sin gamla prestige i Europa. Också
blef »det nya systemet» i hög grad impopulärt. Med den
kosmopolitiska idéströmning, som mynnade ut i de omtalade
dröm-marne om verldsfred och verldsbefrielse, bröt sig under senare
delen af 1700-talet inom den franska folkmeningen en stark
underström af ovilja mot det österrikiska förbundet och längtan
efter en återgång till Henrik IV:s, Richelieus och Fleurys
»klassiska» politik, och under den oro och den ökade andliga
lifaktighet, som revolutionen åstadkom, gjorde sig denna
idéströmning gällande med sådan kraft, att äfven de, som trodde sig
föra de abstrakta kosmopolitiska idéernas talan, oemotståndligt
rycktes med däraf. De franska revolutionärernas ovilja mot
Österrike och Ryssland hade ej blott sin grund i dessa makters
befarade frihetsfiendtliga planer, utan ock i deras egenskap af
Frankrikes »naturliga motståndare». Narbonne, krigspolitikens
förste målsman i Ludvig XVI:s konselj, ville låta kriget mot
Österrike åtföljas af en förnyelse af förbundet med Preussen,
och den Girondemiuistär, som omsider bragte kriget till utbrott,
hade i själfva verket samma syfte trots alla deklamationer om
den naturliga motsatsen mellan det frigjorda Frankrike och
Europas tyranner.1
1 Jämf. Sorel, l’Europe et la Revolution francaige 11, ss. 323 o. ff. samt
414 o. ff.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
