Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
136
MARTIN WEIBULL
consiliarii her».1 Så ringa sanning det också ligger i sjelfva
orden, framgår det dock af yttrandet, att man tidigt tillskref
honom inflytande hos drottningen. Detsamma röjer sig äfven af
ett annat ställe i dessa bref. Det säges nämligen i oktober 1652
(9/10), att Bourdelot i allt motväger Magnus Gabriel de la Gardie,
hvars inflytande skildras såsom stadt i sjunkande.2
Rikare flöda meddelanden om Bourdelot från denna tid i
brefväxlingen mellan Isac Vossius och Nicol. Heinsius i Burmans
Sylloge. Han skildras här redan 1652 i ungefär samma anda
som sedan under 1653 i memoirerna, »Drottningen har han
fullkomligt bländat ined sina taskspelarekonster», heter det om
honom i november 1653; »hon tror, att hennes lif och välfärd
äro beroende af honom, hans råd och konst; solus eniin ibi
sapit et solus omnia potest. .. Per hane omnia nunc in Suedia
et aguntur et moventur».3)
Vi återkomma till denna brefväxling i dess helhet. I sitt
rätta sammanhang skall då också framläggas innehållet af
Bour-delots brefväxling med Saumaise.
Det är, såsom förut anmärkt, först under juni månad 1652
som Bourdelot förekommer nämnd i Mémoires de Picques. Han
omtalas då i sammanhang med drottningens försök att uppträda
såsom medlarinna mellan partierna i Frankrike. Det berättas
1 Dansk Hist. Tidskrift V, 334.
Här föreligger ett märkligt bevis på, huru föga man utan granskning kan
sätta lit till de främmande sändebudens rapporter. Medan den danske diplomaten
redan i början af augusti 1652 iir färdig med sitt omdöme, att Bourdelot jämte
de i maj oeh jnni till Stockholm anlände Ulfeld och Radziejovski utgöra
drottningens förnämste rådgifvare, låter oss nämligen drottning Kristina sjelf i ett
nästan alldeles samtidigt bref till Axel Oxenstjerna (1652 u/8 Arckenh., Mem.
1, 388) få veta, hvar det är som hon i verkligheten söker sina rådgifvare. Hon
skrifver nämligen till rikskanslern vid den underrättelse om Jakob de la Gardies,
»Sveamarskens», död, som han gifvit henne: »Det iir mig af allt hjerta ledt, att
jag en så estimable vän förlorat hafver, men efter det Gud så har behagat, så
önskar jag af allt mitt hjerta att Gud af nåd ville conservera rikscancelleren och
andra fler, af hvilka jag någon lisa ibland förhoppas uti mina store besvär».
Drottning Kristina gaf sjelf i slutet af året 1652 at P. Juel den bästa
upplysningen om sitt förhållande till desse påstådda »consiliarii», då hon till svar på de
föreställningar, som gjorts från Danmark i fråga om Ulfeld sade: qu’elle ne le
consideroit en sa cour que comme les autres estrangers qui n’y estoient que par
curiosité et non point pour affaires». (Memoires III, 104). Ingen torde väl vilja
påstå, att drottningen jämte Axel Oxenstjerna kan under »andra fler» hafva
menat Ulfeld, Radziejovski och Bourdelot. Hon hade bättre än så lärt
regeringskonst af sin store lärare, med hvilken hon uu lefde i hjertligt förstånd.
2 Dansk Hist. Tidskrift V, 338.
J Vossius till Heinsius 1652 »/„, 1653 "/,.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
