Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BIDRAG TILI- LIVLANDS HISTORIA: GREFVE JAKOB JOHAN HASTFER 263
Den livländska adeln var stolt ända till öfvermod, envis
ända till trotsighet, dess frihetssinne tålde hvarken någon
myndighet öfver sig eller någon sjelfständighet vid sin sida eller
under sig. Hvarje regerings försök att tygla dess sjelfsvåld
kallade den för egenmäktighet eller förtryck, men dem, som
stodo under densamma, ville den hafva rätt att behandla så
egenmäktigt som helst. Denna adel, hvilken i sina bref till Karl
XI åberopade, att den eröfrat sina länsgods från hedningarna
och därför var rättmätig innehafvare af dem, hade dock under
århundraden låtit afkomlingarna af nyssnämnda hedningar icke
blott såsom lifegna bruka sina förfäders jord, utan därjämte låtit
dem lefva i så djupt andligt mörker, att det föga skilde sig från
hedendoniens. Adeln såg också med högst oblida ögon svenska
konungarnes försök att skingra detta andliga mörker eller att
sätta skrankor för dess förtryck och godtycke mot de lifegna.
Bland samma adel, som så mycket inför Karl XI och Hastfer
förde rätten på läpparne, var det ingenting ovanligt att laga
domars verkställighet hindrades med våld. Rättvisans tjenare
blefvo ofta afvisade med kulor eller blanka vapen, och när
generalguvernören i så fall måste använda militärmakt för att
verkställa en laga dom, då skreks det på förtryck och på våld.
Så gjorde t. ex. majoren Benedikt Johan von Berg och hans
svägerska, när en dom, som var till förmån för en deras
gemensamma qvinliga slägting, skulle sättas i verket. Mot Christer
Horn, som då var generalguvernör, vågade major v. Berg
framkomma med »injurieuse expressioner» samt t. o. m. klaga inför
Karl XI, som dock gillade Horns åtgärder och uttalade sitt stora
misshag öfver majorens handlingssätt. 1 Flera dylika fall skulle
kunna anföras. För öfrigt fortlefde ännu i slutet af 1600-talet
hos den livländska adeln medeltidens gamla bruk att skaffa sig
rätt med våld eller att taga sjelfhämnd. Generalmajor G. von
Mengdens öfverfall på generalmajor J. Staël von Holstein på
öppeu landsväg är ett lysande bevis härpå. Mengden ville kalla
detta för en duell, men i sjelfva verket var det ett ordentligt
öfverfall, som ändade med att Staël vardt dödligt sårad och dog.2
Samma adel, som så mycket klagade öfver, att Rigas
syn-dicus, den nyadlade Justus von Palmenberg, tillika fick vara
landrichter, och ansåg, att konungen och Hastfer härigenom gjort
1 Biographie».
* I,ironien 511.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
