Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KLEMMING, LATINSKA SÅNGER
3
terna. Om man med tillhjelp af dessa återställer sången i sitt rätta
skick, erhåller man en i högsta grad intressant inblick i en
medeltida klosterskola. Vadstenamunkarnes scholares fingo lära sig att i
denna sång lofsjunga studiernas välsignelser på ett friskt och
uppmuntrande sätt, där till och med litet humor tillåtes att tränga fram.
På samma gång de unge här fingo veta, att ingen dödlig af högsta
eller lägsta rang kan i lycka mäta sig med skolgossar, inskärptes i
deras sinne den djupaste vördnad för munkarne.
Regula clau8tralium
est excellens hominum
vitæ sanctitate.
Licet nulla similis
tamen est diffieilis
in asperitate,
heter det i en af verserna, hvilka ord man med några ganska
misslyckade förändringar sökt i den senare upplagan tillämpa på scholares.
Några af de svenska helgonens »Historiæ» hafva förut
offentliggjorts i Scriptores rerum Suecicarum, och kaniken, sedermera biskopen
Svenonis Jacobi dikter af historiskt innehåll i Historiskt Bibliotek,
där likaledes Katarinas grafskrift meddelats i facsimile. Såsom aldrig
kanoniserad fick Katarina väl icke mottaga någon allmännare
tillbedjan af de kristtrogne, men i ett tillägg till en af delarna
har utgifvaren ur ett Birgittin-breviarium från Guadenberg hemtat
en Vadstena-hymn författad af Vadstenamunken Johannes Benekini
(1416—1461)v En annan mindre dikt till hennes ära finnes
inskrifven i ett Abo-missale.
Om dessa sånger kan i allmänhet sägas, att man blir mera
sällan öfverraskad af deras tankars höghet, eller poesiens behag, än
af en virtuosmässig om ock oklassisk behandling af språket, hvilket
man sökt påtvinga rim, som vålla, att det fordras en viss vana och
ofta äfven en viss likgiltighet för accentens fordringar för att kunna
uppläsa dem; det var ju ock meningen att sången skulle lyfta dem
öfver sådana stötestenar. Man röjer här oftast rutin, sällan
dilettantism. Detta bevisar sångernas ursprung från en gemensam skola, där
äfven nybörjarens öra så vant sig vid de klingande fraserna, att
konsten att med vissa förändringar återgifva dem i annan form, icke
borde hafva varit så synnerligen stor. I klostren bildades lättast en
sådan litterär skola. Traditionen hade där sitt rätta hem. Äfven om
en senare tid icke kan uudgå att stöta sig vid en eller annan fras,
som måhända efter yngre smakreglor öfverskridit det sublimas gräns,
glömmer man detta snart i vördnaden för dessa sånger, där förgångna
generationers andakt sökt och funnit uttryck, inför hvilka kritiken tystnar.
Den invecklade rimvafnaden gör, att man ofta kan hysa tvekan
om, huruledes sångerna rätteligen skola i tryck uppställas. Så torde
t. ex. första ordet i omqvädet till »Hymnus de nativitate Jesu» (I, s.
12): Igitur, böra för rimmets skuld utgöra särskild rad. Några
likartade fall kunna iakttagas, som stå i strid med versbyggnadens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
