Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
44
öfversigter och granskningar
med Frankrike och om han än i saftiga termer inför Gustaf IV Adolf
gaf luft åt sitt hat till revolutionen och Napoleon, hade han dock
alltför klar uppfattning af verkligheten för att, under dåvarande
konjunkturer, vilja se Sverige kasta sig i äfventyrligheter för den gamla
ordningens upprättande i Europa. Det var dock detta, som skedde.
A. hade i november 1804 förordnats till högste militäre befälhafvare
i Pommern närmast under generalguvernören v. Essen. Han skref
1805 angående möjligheten af ett fredsbrott med Frankrike: »Som
officer bör jag önska krig, som svensk äro verkligen dessa önskningar
ett förräderi.» Kriget kom. Pommern blef dess skådeplats. Armfelts
manhaftighet förnekade sig icke. Särskildt utmärkte han sig såsom
chef för venstra flygeln vid fransmännens utjagande ur Pommern på
våren 1807, ja han hade i denna bragd, enligt hr Tegnér, större del
än v. Essen. Men på denna framgång följde vid fransmännens
offensivrörelse den 16 april samma år för Armfelt en reträtt, som dock
»icke var utan heder för de svenska vapnen». Denna motgång, —
orsakad af bland annat den armfeltska kårens alltför utbredda
ställning och brist på understöd från högra flygeln — samt den oenighet,
som frätt på förhållandet mellan Armfelt och v. Essen, föranledde
kunglig onåd och Armfelts skiljande från befälet.
Han lemnade väl kriget, men ej politiken. Efter Rysslands och
Preussens fred med Napoleon i Tilsit insåg Armfelt nödvändigheten
af fred med Frankrike och af vaksamhet mot Ryssland, hvars planer
på Finland han påpekade. Han förtviflade om möjligheten att vid
ett ryskt angrepp bevara detta land, där inga kraftigare
försvarsanstalter vidtogos. Ej underligt, att han därför begärde betänketid, när
konungen i februari 1808 erbjöd honom befälet öfver trupperna där.
Kort därpå skedde det ryska anfallet, och Klingspor fick såsom
bekant kommandot. Det har blifvit sagdt, att Armfelt vid den tiden, då
ryssarna öfverföllo oss, haft planer på att öfvergifva Sverige för Ryssland.
Herr Tegnér visar, att detta påstående, fotadt på vissa af den ryska
regeringen tillämnade erbjudanden åt Armfelt, saknar all gruud. I
stället för befälhafvare i Finland vardt A. i mars 1808 »en chef
kommenderande general» öfver den s. k. Vestra armén, hvilken skulle
utföra den af A. antagligen tillstyrkta planen på Norges eröfring —
en för Armfelt välbekant gengångare från Gustaf III:s tid. Genom
flere, af herr Tegnér utredda, orsaker uppnåddes ej afsigten med den
offensiva rörelsen, hvarefter konungen, som ämnade rikta hela sin
kraft på ett anfall mot Själland, befallde Vestra arméns återtåg iuom
svensk gräns, en »onödig infami» enligt Armfelts uppfattning. Armfelt
yttrade öppet och enskildt, efter sin sed, sin harm öfver krigets högsta
ledning. Detta, som säkerligen nådde konungens öron, vidare
anfallsplanens misslyckande och måhända misstanken att de mellan Armfelt och
den norska härens befälhafvare, prinsen af Augustenborg, i juni
öppnade stilleståndsunderhandliugarna bure något annat i skölden,
föranledde, att Gustaf Adolf i augusti fråntog A. befälet och befallde
honom att begifva sig till sin egendom. På norsk sida troddes, att
A. vid denna tid var benägen för en tronförändring i Sverige, och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
