Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
unionstraktatkn i oslo 1319
57
hvari denne förpligtigar sig att förhjelpa hertigen eller hans barn med
konung Hakans dotter till norska tronen efter dennes död. 1 Får man
således antaga, att konung Håkans afsigt ined detta äktenskap varit att
skaffa de monarkiska traditioner, som han sökt befästa under hela sin
regering, det stöd, som den driftige och kraftfulle hertig Erik kunnat
gifva dem, är det tydligt, att 1302 års förmyndarförordning icke kan
oförändrad hafva egt gällande kraft vid hans död.
Förvissningen, att giftermålet mellan Ingeborg och Erik skulle
lända till en union mellan Sverige och Norge, torde icke heller under
Håkans sista dagar i något afseende förändrat hans åsigter härutinnan.
Tanken på en sådan union var honom icke ny. 1308 och 1310 hade
han ju lofvat sin dotters hand och följaktligen Norges rike åt den
svenske tronföljaren Magnus Birgersson; oeh äfven om denna
förbindelse icke gick i fullbordan, så var ju hertig Erik i sjelfva verket efter
1312 innehafvare af en del af Sverige, vida större än den, hvaröfver
tronarfvingen borde komina att förfoga. En sådan union kunde icke
innebära något afskräckande for den, som i konungaättens makt och
anseende säg en borgen för landets välfärd. Och sedan händelserna
1317 och 1318 för Håkan gjort tydligt, att vid hans frånfälle icke
en inan, utan ett barn skulle intaga huns plats, har, synes det,
öfvertygelsen därom på intet vis bort kunna drifva konungen att
undandraga sin dotterson det stöd, som hans moder, ättens enda fullinyndiga
representant, möjligen kunnat gifva honom, för att ställa honom ensam
och värnlös mellan två förmyndarregeringar. Den myndighet, som
hertiginnan Ingeborg efter 1319 visat sig innehafva, kan därför icke
hafva berott pä någon usurpation från hennes sida eller liSgon svaghet
från förmyndarnes, utan torde tvärtom, åtminstone i sin begynnelse,
hafva varit grundad på hennes faders vilja. Och att hon såsom
representant för konungaätten skulle deltaga i stormännens förhandlingar om
traktaten i Oslo, har ju legat i sakens natur. •
Lika misslyckad, som Munchs resoiinement med anledning af
hertiginnan Ingeborgs närvaro på mötet i Oslo synes vara, är äfven den
framställning, som ban oeh efter honom Sars gifva af anledningame
till Magnus Erikssons frånvaro. Sars3 utvecklar detta på följande vis:
ifagnus selv blev derimod for det første holdt tilbage i Sverige,
hvilket er bleven forklaret som et Tegn paa, at de svenske Herrer
frygtede for, at, naar Thronarvingen furst var kommet i det norske
Jiaads Varetægt, vilde Nordmændene ikke gi Slip paa ham og ikke
’ O. S. Rvdbeh», a. a., I, aidd. 382 ff.
2 Ilet är i hvaije händelse obefogadt af Munch att gifva Oslotraktaten
skulden för hertiginnan Ingeborgs följande uppträdande. Ty denna traktat ger
benne ingenstädes en sådan myndighet, som den hon senare börjar utöfva. Om
hon därvid svikit sin faders förväntningar, är naturligen en fråga, som ingenting
bevisar i afseende på dennes ståndpunkt till frågan om en förmyndarregering.
Det förefaller för öfrigt, som om man dömt henne uågot för strängt, som om
t. ex. hennes planer på Skåne borde kunna påräkna någon del af det gillande,
som senare tiders historieskrifning gifvit heunes son rörande hans skånska politik,
hvilken ju endast var ett arf från modern.
1 Saks, 1’dsigt nver den norske Historie, 111, sidd. 89 ff.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
