Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
56
strödda meddelanden och aktstycken’
visa förordning», hvilket han finner Bå mycket oförsvarligare, som efter
hans åsigt forhållandet mellan henne och Knut Porse redan nu »hade
uppstått och var tämligen kändt», och i följd däraf hennes myndighet
»lätt kunde leda till bortslösande af kronans medel i hennes privata
intressen». Det förefaller dock, sonx om denna åsigt icke hvilar på en
riktig uppfattning af konung Håkans inotiver till anordningarne for
förmyndarstyrelsen och af hans ställning till unionsfrågan. Det är
visserligen sant, att konung Håkan vid utfärdande af sin
förmyndar-förordning 1302 i den eventuella förmyndarstyrelsen icke insatt sin
då ett-åriga dotter, och att hon icke heller nämnes i den ed, som 8
norska rådsherrar den 20 april 1319 kort fore konungens död fått
till honom aflägga att upprätthålla hans anordningar rörande
förmyndarstyrelsen. Det är likaledes ett faktum, att han vid båda dessa
tillfällen särskildt framhållit sitt förbud för förmyndarne »att draga utländska
män in i rikets styrelse». Men det fins å andra sidan åtskilligt från
hans regering, som häntyder på, att han alls icke velat förneka sin
dottersons och efterträdares närmaste allt inflytande på rikets styrelse,
och att han rörande denna alltså senare haft undra tonkar än 1302.
Redan i 1302 års förordning föreskrifver han på ett ställe, att om
konungen efterlemnade en dotter, som blifvit gift ined hans eller
förmyndarnes samtycke, så skulle hennes gemål åtnjuta rang och
värdighet i riket, så länge han vore kronan och riket huld och trogen
samt enig med de 12 förmyndarne. Dotterns blifvande make ställes
alltså här jäinnsidcs med förmyndarne, ehuru han lika litet som de
skulle sjelfrådigt eller egenmäktigt befatta sig ined regeringen. Några
år senare, i traktaten i Oslo aj den 22 mars 1310, lofvar konung
Håkan, att, om han aflcde fore Ingeborgs, giftermål, Norges drottning
med de rådgifvare, han därtill i sitt testamente utsett, skulle åt hertig
Erik gifva hans dotter Ingeborg med Norges rike (»dictam filiam
iiostrain Ingebunj cum regno Norwegie eidem domino duci Krivo dare
[debet] in uæorem»)1, hvaremot hertigen å sin sida lofvade att icke
indraga utläudingar i rikets råd eller län, icke pålägga nya gärder
o. s. v. Från en bland 13 förmyndare har alltså nu dotterns
blifvande make uppstigit till rikets egentlige regent; uttrycket »att icke
indraga utläudingar i Norge» qvarstår dock, och visar därmed, att det
icke var riktadt mot svenska furstehuset. Nu blef visserligen, såsom
bekant, denna Oslotraktat redan före årets utgång annullerad, och hade
sålunda ingen giltighet, när konung Håkan afled. Men då vid den
plötsliga omkastningen i Håkans politik 1312 dess vigtigaste
bestämmelse, prinsessan Ingeborgs giftermål med hertig Erik, gick i fullbordan,
kan med skäl ifrågasättas, huruvida icke äfven öfriga bestämmelser i
traktaten i samma eller liknande form åtcrupplifvats. Bristen på
handlingar i frågan är hvarken bevis for eller inot. Ett bevis för saknas
för öfrigt ieke: den 19 april 1314 afslöt hertig Erik, hvars politik
vid denna tid, efter hvad man kan antaga, stod i full
öfverensstämmelse ined konung Håkans, ett fördrag med Erik Menved i Danmark,
’ O. s. Kydbexg, a. »., I, aidd. 361 ff.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
