Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
138
EMIL SVENSÉN
man befann sig i det varma Afrikas granskap, måste de
oupphörliga faror, hvarmed töcken och isberg hotade, afskräcka äfven
de modigaste, helst om ingen stor belöning vinkade dem, som
företogo den vågsamma färden. Därför var det så få, som nådde
fram till det nya landet; men kanske voro de flere, som likt
biskop Erik Gnupsson aldrig vände åter från sin färd för att
förtälja hvad de upplefvat.
Att de faror, som hotade på vägen till Vinland, icke
förblifvit okända, därom finnes emellertid äfven ett annat mera
direkt intyg, som likväl för sin rätta uppfattning fordrar
kännedom om dessa farors verkliga beskaffenhet. I Örvar Odds saga,
en äfventyrssaga från 1300-talet, hvars fabelaktiga hjelte liksom
fordom Odvssevs eller Argonauterna ständigt är stadd på irrfärd
kring jordens alla haf, förtäljes bland annat huru han, under
det han letar efter en dödsfiende, som han jagat från det ena
fabellandet till den andra, äfven kommer till »Ilellulands
obygder». Det heter där, att de seglade till Grönlandshaf och i
sydvest från landet, då Odds son Vignir, som på mödernet var af
jätteslägt och sålunda förfaren i trollens hemligheter, begärde att
få segla förut och visa vägen. »Den dagen sågo de två klippor
komma upp ur hafvet. Odd undrade mycket däröfver, och de
seglade mellan klipporna. När dagen led, sågo de en stor ö.
Odd lät där lägga till. Vignir sporde, hvartill det skulle tjena.
Odd bjöd fem man gå i land och leta vatten. Vignir sade det
var onödigt och förbjöd någon från sitt skepp att gå med. Men
när Odds män kommit på ön, var det ej länge, förrän ön sjönk
och de alla drunknade. Ön var vuxen med ljung ofvantill, och
de sågo den ej komma upp mer. Försvunna voro ock klipporna,
när de sågo ditåt. Odd undrade mycket därpå och sporde Vigner,
huru detta kom till. Vigner sade–Det är två hafsvidunder;
ett heter Ilafgufan, det andra Ljungbak, som är den största
hval i verlden, men Hafgufan är det största vidunder, som är
skapadt i sjön. Det är hennes natur, att hon slukar både män
och skepp och hvalar och allt hvad hon når. Ilon är under
vattnet vid dagskiften, och då hon skjuter upp hufvudet och
nosen, är det ebb. Sundet, som vi foro igenom, var mellan
hennes käftar, nosen och underkäken voro klipporna, som syntes
Eder i hafvet. Men ön, som sjönk, var Ljungbak». Vidare
tilllägger ban, att vidundren voro sända af Odds fiende till att
förgöra dem alla, men att lian sjelf passat på tiden att. segla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
