Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VINLAND OCH VINLANDSFlRDERNA
139
mellan Hafgufans käftar, innan hon riktigt kommit upp ur
hafvet.
Med alla sina vidunderligheter må denna saga för öfrigt
lemnas i sitt värde; men förestående skildring innebär med all
säkerhet ett från Vinlandsfärdernas dagar bevaradt, om än
fördunkladt minne af de farligheter, som på denna led voro att
utstå. Ordet gufa öfversattes af Fritzner med Rög, Damp, och
Hafgufan, som här tyckes smält samman med föreställningarna
om hafsormen, skulle alltså ursprungligen varit liktydig med
hafsrök, hafsdimma. Vi ha sett, att sådan dimma icke saknas
på vägen till Vinland. Beskrifningen på Hafgufan passar
ypperligt till ett par dimhöljda klippor, som vid flodtid stå under
vatten, men vid ebbtid äro synliga öfver hafsbrynet, och som
ännu vid ebbens början lemna fri genomfart åt skeppen, men
längre fram, då hafvet står lägst, räddningslöst krossa dem
med man och allt mellan sina käftar. Bekanta äro de ytterligt
skarpa växlingar, som tidvattnet vid dessa kuster visar; i Fund v
Bay på andra sidan Nova Scotia är skilnaden mellan hög- och
lågvatten ända till 70 fot. I Ljungbak ater känner man lätt
igen ett af dessa farvattens jättelika isberg, som på sin af sten
och grus betäckta yta visar spår af polarverldens knappa
växtlighet, men som vid ebbtid stannar på en hafsbank och, kanske
under inverkan af Golfströmmen, plötsligt faller i spillror. Mot
slika faror voro nordborna ej förberedde och hade därför svårt
att vakta sig för dem, innan de väl blifvit varskodde. Men att
klippor och isberg efter tre hundra år hunnit förvandlas till
hafsvidunder är icke mer än man rimligtvis kunnat vänta sig,
allra hälst i en skildring af det slag som Orvar Odds saga. Att
fantasien redan långt tidigare börjat befolka dessa fjärran
landsändar med vidunder, det visar redan framställningen i Erik Rödes
saga oin en enfoting, af hvilken Thorvald Eriksson får sin bane.
Må hända skulle dock ej farorna pa vägen räckt till att
afskräcka från färden desse käcke vikingar, som tusen gånger
sett döden i hvitögat, om ej en annan inakt kommit till och
lagt hinder i vägen. Det finnes en sådan makt, som ej ens den
modigaste vågar trotsa, och det är vidskepelsen.
Det är sagdt, att Leif Eriksson vardt väderdrifven till
Vinlands kust år efter Kristi börd 1000. Det var alltså vid det stora
aldarmut, då ett årtusende slutade och ett annat tog vid. Men
med hvarje årtusende, så troddes det, gick en stor verldsålder
Hut. Tidskrift 1889 11
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
