Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ÄTTEN VON MENODEN OCH LIVLAND UNDKll SVENSKA VÅLDET 233
När man vet, huru livländarne ander Karl XI:s regering
pockade på sina rättigheter, påstående, att dessa stödde sig på
formliga fördrag mellan dem och Sveriges krona, blir man
förundrad att finna, att Otto von Mengden och hans samtida
landsmän aldrig tala om fördragen, aldrig pocka på sina privilegier,
utan endast vördnadsfullt och t. o. m. ödmjukt, men alltid med
en viss värdighet, begära den eller den förmånen af sin
»allernådigste drottning och fröken och Sveriges krona».
»Svensken är högsint ofta i ogjordt väder», säges gamle kung
Gösta ha sagt. Kanske hade denna egenskap hos svenska folket
så mycket mer fallit den store konungen i ögonen, som den ej
just var karakteristisk för honom sjelf. Den tillhörde öfverhufvud
icke heller hans ätt. Gustaf Adolf var visserligen högsint, men
aldrig i ogjordt väder. I allmänhet är det också icke heller
genom högsinthet, och allraminst med en sådan i ogjordt väder,
som rikens storhet och makt grundläggas och upprätthållas.
Romas, Englands och Preussens historia vittnar härom.
Denna högsinthet i ogjordt väder har vid åtskilliga tillfallen
stått Sveriges rike dyrt. Den hade en väsendtlig andel i Karl
XI:s personliga ingripande till Frankrikes förmån mot
Brandenburg, 1675. Men de följande olyckorna kurerade också
grundligt Karl XI från denna svaghet. I hans sons politik har den
dock Hera gånger på ett afgörande sätt ingripit. Hos de båda
Karlarna hade denna egenskap likväl icke sin rot i slapphet i
karaktären, utan i deras stränga, om ock ensidiga, uppfattning
af hvad heder och moral kräfde. Däremot torde ofvannämnda
egenskap, när man återfinner den hos Kristina, mera hafva sin
grund i ett lättsinnigt ädelmod eller i liknöjdhet för och
slapphet i häfdandet af statens rätt och fördelar. Den framträder på
sätt och vis redan under Kristinas förmyndareregering, men ännu
mer under drottningens egen styrelse. Af denna egenskap
förstår den livländska adeln under Otto von Mengdens ledning
mästerligt att begagna sig, liksom hans son längre fram under
Karl XI:s slappa förmyndarestyrelse. Alla dessa regeringar
hade dock uttryckligen endast under vissa vilkor och förbehåll
bekräftat livländarnes privilegier och ökat deras sjelfstyrelse.
Men slappheten var så stor, att de svenska myndigheterna icke
i tid uppmärksammade, att livländska adeln endast tolkade
privilegierna till sin förmån, utan hänsyn till de svenska kronan
förbehållna rättigheterna. På så sätt blef det för livländarne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
