Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
alin, den 8vznsk-n0bska unionen
83
någon annan att dispensera från denna regel. Å Sveriges vägnar kan
Karl Johan således omöjligen hafva sanktionerat en lag, som är
försedd med norsk kontrasignation.
Icke häller förf:s uppfattning af norska stortingets åsigt om
bekräftelsen af d. 10 nov. såsom en ratifikation å Sveriges vägnar är
exakt. Då stortinget förklarade ntt grundlagen enligt sin natur icke
kan höra till de lagar, som erfordra konungens sanktion för att blifva
lag, så är ju detta tydligen en återklang af den franska revolutionens
rousseauska idéer och hade alls icke sin grund i att stortinget utgått
därifrån, »att det var med konungen af Sverige i hans egenskap af
svenska statens representant och endast i denna hans egenskap, som
det hade att göra» (sid. 125). Att stortinget till en början utgått
ifrån att konungens högtidliga antagande af grundlagen var eu
sanktion, omtalar förf. själf. Då det sedermera icke ville erkänna, att
grundlagen var af konungen bekräftad, utan blott ville anse den af
honom antagen, så synes det hafva velat betrakta det högtidliga
antagandet blott som ett tillkännagifvande, att konungen på vilkor af
Norges grundlag mottog den genom valet hembjudna norska kronan.
Nu är det sant, att om man nekar denna akt karaktären af sanktion
och skall besvara frågan, hvad det då var för en bekräftelse, som
verkligen gafs d. 10 nov. med bägge parters goda minne, så ligger
ratifikationsteorien nära till handB. Men den omständigheten, att den
franska lärdomen på 1814 års urtima storting sprang bort med
stortingets sunda förstånd, och att norska stortingskomitéer efter 1814
på nämnda sätt drifvits från Scylla på Charybdis, utgör icke
tillräcklig grund att tillägga en handling karaktären af ratifikation, hvilken
fullständigt saknar den lagliga formen för en sådan och aldrig å svensk
sida så uppfattats.
Äfven om förf. hade rätt i sin uppfattning af svenskarnes och
norrmännens förhållande till bekräftelsen af 10 nov., så vore den
dubbelståudpunkt han själf intager ohållbar. I historiskt afseende kan
den möjligen bidraga till att förklara händelserna, men det duger icke
att däraf draga statsrättsliga resultat. Antingen kan man hålla fast
vid freden i Kiel och på denna grundval deducera unionens statsrätt,
men då duger det icke att beteckna norska grundlagen som ett
fördrag mellan två konungariken och att vindicera densamma denna
egenskap genom att uppvisa, att man vid dess tillkomst i allmänhet
iakttagit folkrättens regler eller de bestämmelser, som fordras af
Sveriges regeringsform vid underhandlingar och ingående af förbindelser
med främmande makter. Det gäller då att visa, att de regler blifvit
iakttagna, som fordras för rent svenska ärendens lagliga behandling,
och om detta är fallet, blir grundlagen ett privilegium för en svensk
landsända med titel af konungarike. Eller ock kan man bestämma
sig för fördragsteorien, men då måste freden i Kiel uppgifvas, ty
fördrag kunna icke slutas med upproriska undersåtar. Slutligen kan
man uppgifva båda des3a ståndpunkter och se det enda gällande
unionsfördraget i riksakten, och denna ståndpunkt är i själfva verket
den enda, som låter sig historiskt och statsrättsligt försvara.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
