Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
12
O. DJURKLOU
af partistriderna, och dels uti körningens rätt att ogilla och
återkalla fällda domar, äfven sådane, sora med konungslig makt och
myndighet afkunnats. Dessa omständigheter vållade också, att
hvem det vågade kunde i de flesta fall straff löst sätta sig öfver
lagen, om han blott ägde nog mäktiga beskyddare i den ort, där
domen skulle exsekveras l. I förevarande fall hörsammade dock
de tvistande parterna utgångna stämningar och kallelser och
infunno sig själfva eller genom befuilmäktigade ombud vid
domstolarne. Men detta var vanligtvis icke händelsen och under
medeltidens sista dagar röjer sig i detta fall ett sådant trots
och förakt för lagen, icke minst hos dessa myndige herrar, hvilka
själfva såsom riksråd och lagmän beklädde domareämbeten, att,
om det nu förefunnes, skulle allt samfundslif vara nästan
omöj-ligt ».
En aunan omständighet, som förtjänar att beaktas, är, att
så länge Jöns Karlsson hade de båda änkorna till vederparter
voro alla domar kraftlösa, och först sedan han fått en
motståndare af manligt kön, blef ett slut på tvisten möjligt. Detta är
icke heller något undantagsfall, utan förekom sådant ganska ofta.
Medeltidens kvinnor, när de såsom änkor rådde sig själfva, voro
vida mindre medgörliga än männen vid försvaret af sina verkliga
eller förmenta rättigheter, och den ridderliga plikten att värna
änkor och faderlösa förstodo de synnerligt väl att vända sig till
godo. Samma styfsinthet, som utmärkte hustru Ingerid på
Bolm-stad och hustru Sestrid på Traneberg, röjer sig hos många andra
af den tidens frälsekvinnor, och det gör ett egendomligt intryck,
1 Vräkning kunde visserligen lagenligt äga rum och förekom också
understundom, men »konungens näpst och vrede» förmådde sällan under 1400-talet
ikläda sig denna form. Huruvida ens deu stränga hotelsen »sub pena capitis et
bonorum», som förekommer i några af konung Albrekts domar, hade kraftigare
verkan, kan äfven betviflas.
2 Blott ett enda exempel härpå må anföras. Nils Olofsson (Vinge) själf
riksråd och lagman i Värmland låg i tvist med Riseberga kloster om godset
Hammar i Väse härad i Värmland, hvilket redan hans förfäder tillvällat sig, och
stämdes att svara vid Skara landsting 1498, men uteblef. Därefter kallades han
nnder 1499 och 1500 lika fruktlöst först till Närikes lagmansting,..därpå till
Värmlandstinget i Tingvalla och så till rådet först i Stockholm, så i Örebro och
till siBt i Upsala. Där dömdes godset i kvarstad, Jill dess han styrkt sin
äganderätt, och skulle detta ske inför konung Hans i Örebro 1501. Någon handling,
som visar att han där infunnit sig och hvad konungens dom blifvit, finnes icke,
och huru det gått med kvarstaden är ej heller kändt, blott att Nils Olofsson
behöll godset. Efter våra rättsbegrepp kunna visserligen så väl den första som
den andra stämningen anses stälda till orätt forum, och den tredje vara mindre
lämplig, då Nils Olofsson själf var lagman i Värmland och således jäfvig att
döma i målet, men kallelsen att möta inför riksens råd och konungen borde han
hafva hörsammat.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
