Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BIDRAG TILL VÄSTERBOTTENS ÄLDRE KULTURHISTORIA 27
förklara de sig hvarken kunna utgöra Elfsborgs lösen eller »någon
annan rättighet». »Vi, fattige allmoge, hafva dessförutan hvar
och en mantal öfver nog att draga, efter, Gud bättre, både fiskar,
fåglar och djur äro mest. försvunnet.» Under drottning Kristinas
förmyndarestyrelse år 1638 inlämnades åter en inlaga, att
beräkningsgrunden för mantalet skulle bestämmas, likasom i
Ångermanland, till 12 t:rs utsäde, men förgäfves. Visserligen medgafs
i regeringens svar på denna supplik, att »de, på samma gång de
hade mindre jord, dock vore högre skattlagde än andre i Sverige»,
men någon minskning i skatteberäkningen beviljades dock icke:
»Det är så vant af ålder, kan nu intet jämkas; de hafva åter
andra lägenheter däremot och andra vilkor så goda med fiske i
sjö och älfvar, tjärebruk och annat.» Samma bön förnyades
ännu i skrifvelse från Umeå af d. 10 maj 1658 och d. 1 sept.
1660. Någon förändring i jordeförhållandena företogs emellertid
icke förr än under den s. k. frihetstiden, men då hade redan
genom fortsatta odlingar jorden fått ett annat utseende och värde.
Ungefärligen samtidigt med dessa höjda jordeskatter
drabbades Västerbottens allmoge ännu af ett hårdt slag, som djupt
ingrep i dess ekonomiska förhållanden, genom den Handels- och
seglationsordning, som af konung Gustaf II Adolf utfärdades d.
10 febr. 1614, visserligen af väsentligen samma innehåll som
föregående stadgar, men dock med skärpta bestämmelser,
synnerligast rörande landsköp. Konungen förklarade i densamma sin
önskan vara, att »våra köpstäder och menige borgerskapet i riket
måtte tillväxa och komma till en god förmögenhet, så att vi uti
förefallande nöd kunde hafva på dem att lita». Bland annat
förbjöds i denna förordning främmande nationer att idka någon
segelfart längre uppåt Norrland än till Gefle; de norrländska
städerna Hudiksvall och Hernösand ägde tillsvidare att segla
med sina egna skepp hvart de ville, men alla »ätande varor»,
såsom smör, fisk m. m. skulle föras till Stockholm; den som
häremot bröte, hade förverkat skepp och gods. Intet fartyg
skulle få anlöpa någon hamn i Norrland utom Gefle, Hudiksvall,
Hernösand, Torneå, Uleåborg och Vasa. Alla andra hamnar
förklarades olaga hamnar1. Allt landsköp förbjöds och allmogen i
1 Redan nnder medeltiden hade konung Kristiern I år 1461 på Stockholms
stads ansökan »till dess yttermera förbättrande och bestånd» förklarat Östhammar,
Hernösand och »andra hamnar» för olapa, där handel icke finge drifvas. Den 10
ang. 1502 förbjödoB borgarne i Ulfsby, Ranmo och Gefle att segla utrikes till för-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
