Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
H. W.
det öfriga Europa, kan icke betviflas.» Det är, tydligt nog, icke
till mars 1813, lörd Castlereagh förlägger den motgångens dag,
då kronprinsens vänskap var af väsentlig vigt: det måste vara
till sensommaren 1812, då den ryska garantien för Norge gafs
och då kronprinsens kraftiga maning till kejsar Alexander att
icke sluta frèd med Napoleon väsentligt bidrog till Rysslands
räddning. Det är således tydligen Sveriges kronprins, som var
värd hvad traktaterna tillförsäkrat Sverige — och först i andra
rummet den svenska stridsmakten, hvars bedröfliga läge 1812
visserligen icke var de nya vännerna obekant. Men nu, när defi
onda dagen var förgången och Sveriges stridsmakt stod färdig att
gå öfver Östersjön, nu var den svenska kronprinsens vänskap
icke mera af vigt — men man borde dock behandla honom väl
för att undvika de obehag, han annars kunde vålla!
Ja, detta är nog den sorgliga sanningen: Sveriges
vapenmakt spelade en ytterst ringa roll i koalitionen, och ändå mindre
blef rollen genom kronprinsens omsorg att spara den. Men, var
det sina svenska trupper han ville spara — eller var det de
franska? Den frågan gjorde sig de tyska generalerna och de
engelska diplomaterna tidigt nog och svaret blef aldrig rätt
tydligt för dem. För kronprinsen hägrade den inflytelse på franska
folket och på franska soldaten, som han trodde sig fortfarande äga;
såväl för honom som för kejsar Alexander syntes det någon tid
ganfeka lämpligt, att åt Bernadotte öfverlemnades de
regeringstyglar, hvilka Bonaparte måste släppa. Men ingenting förmådde
hindra kronprinsens föresats, att framför koalitionens verkliga
och sitt eget möjliga intresse af ett tidigare uppträdande i
Holland, sätta Sveriges intresse, att få frågan om Norge afgjord.
Förf:s framställning af de olika facerna i denna diplomatiska
strid, som ända in i sista stund hotade med nederlag, trots de
militära framgångarna i Holstein, är förträfflig. Man måste i
i sanning beundra både kronprinsen och hans hofkansler, att de
kunde hålla modet uppe.
Emellertid hade striden mot Napoleon fortgått och de
allierade generalernas och diplomaternas —1 att icke säga
suveränernas — ovilja och misstro mot kronprinsen stigit. Denne
skonade icke häller sina allierade, när han vid särskilda
tillfällen gaf sitt dåliga lynne fritt lopp. Men äfven utländska
diplomater, som varit föremål för hans vredesskålar, vittna om
hans stora personliga tjuskraft.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
