Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GUSTAF AF WETTERSTEDT
’97
För hederns skull höllo England och Ryssland sina
förbindelser till Sverige 1 och hindrade äfven de andra makterna att
bryta sina. Men åtminstone i de engelska ledande kretsarne var
det icke af vänskap för kronprinsen. »We owe him no
compli-roents», skrifver Castlereagh till lörd Liverpool 20 apr. 1814,
»and he has business enough in Norway to look after. In this
object, for our own sake, we must assist him. We oannot punish
the Swedes for his faults, this is the feeling botli of Russia and
Austria.» Det blef de allierade en verklig lättnad att bli af
med de onyttiga svenska trupperna och deras pretensiösa general!
Det var ett skenfälttåg, den svenska hären gjort på
kontinenten, Holstein inclusive; det blef ett skenfälttåg, den gjorde
i Norge, ty där, som i Holstein, var det diplomatien, som
afgjorde utgången. Och kronprinsen var icke så okunnig om
traktaternas genesis, att han tilltrodde deras ordalydelse större kraft,
än norrmännens »indrömmelser». »Segraren i Kiel» fick
verkligen vara belåten med hvad den diplomatiska och militära
pres-sionen på norska folkets representanter i Kristiania förmådde
åvägabringa.
Väsentligen ändradt blef således Sveriges förhållande till
Norge enligt Riksakten 1815, mot hvad afsigterna och
ordalydelsen varit i garanti traktaterna och i fredstraktaten med
Danmark — och för att uppfatta detta, när man utgifvit en
fullständig samling af dithörande acta publica, behöfs, säger
författaren med full rätt, endast enkel slutledningskonst. Äfven
den vestindiska ön, om hvilken Sverige kontraherat med
England, fick ett annat öde, än traktaten föreskrifvit. Konungen
hade väl utsett en komité för öns regering, och till denna komité
strömmade ansökningar om erhållande af platser på ön, själfva
Wetterstedt skref och gjorde sina bröder påminte. Men
Frankrike ville icke afträda ön, och då fred med Frankrike skulle
slutas, måste England arrangera saken med Sverige. Kronprinsen
ville visst icke försvåra freden genom att motsätta sig
Guade-loupes återställande. Engelska ministern i hans högkvarter,
Thornton, kan redan i febr. 1814 försäkra Castlereagh, »that
Sweden would readily make this sacrifice to the general good»,
enligt kronprinsens försäkran, och att han är öfvertygad, »that
1 »Neather Russia nor Great Britain, were it even politie, can now break
with Sweden without a loss of character.» Lörd Castlereagh till lörd Cathcart,
1813 28 apr.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
