Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
210
PONIATOV8K18 BERÄTTELSE OM SINA ÖDEN
tält och några förfriskningar samt lät helsa honom, att han vore
välkommen till Bender, där han skulle blifva mottagen på bästa sätt.
Sändebudet, som öfverbringade helsningen, erhöll tusen dukater i
belöning — Anmärkas bör, att det finnes två slag turkiska paschor,
paschor af två och paschor af tre hästsvansar. De senare stå öfver
de förra i rang. Paschan-seraskieren i Bender hörde till de senares
antal och var förnämare än paschan i Oczakov. Hvarje pascha
håller i miniatyr samma hof som sultanen.
Några dagar därefter infann sig paschan i Bender i egen hög
person. Han var en älskvärd, artig gubbe af cirkassisk härkomst
och egde i högsta grad alla de egenskaper, som utmärka en ärans
man. Konungen bemöttes af honom med stor vördnad, och det första
han gjorde var att i skarpa ordalag förebrå paschan i Oczacov hans
handlingssätt mot den främmande monarken, ehuru hvarken denne
eller någon annan beklagat sig däröfver. I artiga och vördnadsfulla
ordalag stälde han sig och sina tjenster till konungens fulla disposition
och bad bonom så snart som möjligt infinna sig i Bender, där han
icke skulle behöfva umbära något. Konungen lät sig snart
öfver-talas och tog vägen till Bender. I de trakter, som genomtågades,
hade man tillgång till alla slags förnödenheter, hvilkas rättvisa pris
paschan själf bestämde och hvilka det vid strängt straff var
förbjudet att öfverskrida. Svenskarnes penningar skulle gälla hvad de
gälde i deras hemland. Innan man anlände till stranden af floden
Tulaysu — som af de gamle kallades Ister och af polackarne kallas
Dniestr och hvilken löper nedanför Benders murar och skiljer Podolien
från Valakiet — mottogs konungen af en trupp lipkaer eller valakiske
tatarer, hvilka skulle utgöra hans följe. Till och med stadens garnison
öfvergick floden med den förklaringen att konungen hade endast att
befalla, och han skulle i allt blifva åtlydd. Konungen tackade paschan
för den artighet och uppmärksamhet han bevisade honom, men ville
icke passera floden utan slog läger på den midt emot staden belägna
stranden. Samtidigt affyrade stadens artilleri tre kanonsalvor för
att helsa konungen välkommen. Då paschan icke lyckades förmå
konungen att inträda i staden, bad han hofmarskalken Düben att
uppgifva, hvilken summa som erfordrades för konungens och hans folks
underhåll. Den tillfrågade svarade, att endast han för penningar
kunde få allt som behöfdes, återstod intet öfrigt att öngka. Paschan
lät sig icke nöja med detta svar utan anslog till en början 500
riksdaler per dag till konungens kök. Nämda summa utbetalades
ända till det ögonblick konungen lemnade Turkiet. För att yttermera
hedra hans majestät sände han honom en lifvakt af 500 janitsjarer.
Tredje dagen anhöll han om audiens hos konungen. Han erbjöd
honom då ånyo stadens nycklar och förklarade sig själf vilja
efterkomma hans befallningar. Den välvillige gamle mannen gjorde med
ett ord allt hvad kan kunde och mer än man hade hoppats för att
tillfredsställa och behaga konungen. Denne lät sig slutligen
öfver-talas att öfvergå floden, men vägrade fortfarande att intåga i staden
och slog läger nere vid floden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
