Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
215 PONIATOV8KI8 BERÅTTBLSE OM SINA ÖDEN
hotade paschan att skrifva till Konstantinopel och anklaga honom
för att icke vilja utlemna sultanens skänker. Då paschan såg, att
konungen var obeveklig, lemnade han honom sultanens hästar. Hvad
storvisirens beträffar, blefvo de icke ens förevisade, emedan konungen
fteklarat sig icke vilja se dem. Stallmästaren, som öfverbringat
gåfvan, »höll 10 tusen dukater; ridknektarne 200 dukater hvardera.
Det var på grund af en dylik frikostighet konungen förvärfvat sig
tnrkarnes gunst. Hans namn var redan kändt i landet. Under hans
segrars och hans lyckas dagar hade ryktet haft mycket att förtälja
om den svenske konungen, och då denne i egen person anlände till
Bender, strömmade turkar och tatarer i stora skaror dit för att få
se honom. Konungen mottog och undfägnade alla på bästa vis, och
de skildes från honom med vördnad och beundran. Hans stränga
lefnadssätt, hans återhållsamhet från att dricka vin, kommo turkarne
att säga, att han vore en verklig museiman. Man ansåg honom
med ett ord för ett högre väsen. En ren tillfällighet hade bidragit
att öka turkarnes tillgifvenhet för honom. Då svenskarne intagit
Lemberg i Polen, funno de i staden 50 turkiska slafvar belagda med
bojor, byten från föregående krig mellan Polen och ottomaniska
Porten. I följd af sin naturliga storsinthet återgaf konungen dem
deras frihet, skänkte dem dessutom kläder och sände dem tillbaka
till Turkiet. Dessa turkar kunde för sina vänner och anhöriga icke
nog prisa konungens oändliga ädelmod. Paschan i Bender var
konungen i all synnerhet tillgifven. Han älskade honom som sin
egen son, på samma gång som han i honom vördade sin herre. Han
ville emellertid aldrig mottaga det minsta af honom, ehuru man
flere gånger erbjöd honom dyrbara gåfvor.
Konungen, som var ytterligt uppbragt på storvisiren, sade en
dag till Poniatovski: >1 rosen honom fåfängt. Han förtjenar intet
beröm, och I skolen afsätta honom.» Grefven fick verkligen
befallning att för detta ändamål genast afresa till Konstantinopel1.
Uppdraget var ytterst farligt. Sultanen är visserligen visitens herre,
men visiren är i sin ordning herre öfver hela riket. Upptagen af
seraljens njutningar, är den förre ofta endast till namnet herskare.
Han har visserligen makt att efter behag afskeda sin minister, men
denne, som har alla statens angelägenheter om hand, kan genom en
revolution äfven afsätta sin herre. Poniatovski åtlydde emellertid
konungens befallning och rustade sig till affärd.
Som turkarne äro ytterligt snikna, fordrades mycket penningar
för att genomdrifva saken, och konungen egde knappast medel att
betäcka sina egna utgifter i Bender. Allt hvad Poniatovski erhöll
var ett öppet bref från konungen, som berättigade honom att i dennes
namn låna så mycket han ville.
Vid sin ankomst till Konstantinopel fann grefven herr
Neuge-bauer i en för främjandet af konungens intressen föga gynnsam
ställning. Han kallades numera icke till någon sammankomst eller
1 Poniatortki afsändes jämte öfverste Grotthns till Konstantinopel i febr. 1710.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
